fredag 9 september 2011

Fullbokad fredag

Det är ett underbart väder ute idag. Solen skiner från en klarblå himmel och daggen glittrar i gräset, när jag ger mig ut på morgonrundan. Jag konstaterar att svalorna fortfarande är kvar, så hösten är inte riktigt här än, även om det bara var fem grader ute tidigt i morse.

Idag har jag hela dagen inbokad. Först ska jag till frissan kl 12 och göra nya slingor och klippa mig, så det är hög tid för mig att ta min morgonpromenad. Idag känns det lite lättare, när jag inte går och funderar på vad jag ska säga där framme vid kistan.

I stället går jag och tänker på hur själva begravningen kommer att bli. Mina tankar snurrar också vid alla fina minnen vi har här i Bälgviken, jag och Johnny. Det kommer nog aldrig att bli samma sak, helt oberoende av vem jag skulle försöka att dela dessa med. Nej, jag gömmer nog dessa minnen i en speciell kammare i mitt hjärta.

Hemma igen är det bara att kasta sig in i duschen, för att hinna iväg sen i tid till stan och frissan. Jag hinner ändå ringa till Henke och säga att de bara kan gå in med egen nyckel. De ska ju komma ut och fortsätta att måla idag, han och Johanna.

Jag ringer också till Ullis och Marre. De sover fortfarande och Marre svarar nyvaken efter en besvärlig natt med en sjuk Hailey. Hon har fortfarande hög feber och har fått underliga utslag på hela kroppen, så det blir akuten för dem idag.

När jag kommer in i salongen hos min frissa, Marie, så sitter mamma där i stolen bredvid, hos den andra frissan, Lisbeth. Vi har bokat tiderna efter varandra, för mamma har lovat att bjuda mig på kalaset. Tack snälla mamma!

Marie kommer fram och kramar om mig och då brister det förstås. Jag skakar i hela kroppen och gråter en stund, men jag samlar mig snart och Marie börjar med slingorna. Hon är så gullig och förstående och säger, "Vi är ensamma här i salongen, så ta det lugnt!" Min goa Marie!

Trodde inte att jag skulle prata så mycket om det som har hänt med Marie, men det faller sig bara naturligt. Marie är så lugn och fin. Mitt i mitt eget elände, så tänker jag på Marie och hur jobbigt det måste vara för henne att koncentrera sig på mitt hår, när hon är så berörd av det jag berättar. Det kallar jag proffsigt!

Både Henke och Ullis hinner ringa mig på mobilen när jag fortfarande sitter i frisörstolen. Henke och Johanna är ute hos mig och målar och Ullis ringer från akuten. Sen är Johnnys syster med man på ingång vid halv fyra, så det gäller att jag hinner hem för att göra mat innan dess. Stressad? Nej då, inte alls!

När jag kör ut från parkeringen hos frissan, så tar jag trottoarkanten i kurvan. Ooops! Inte helt koncentrerad, kan jag meddela, men jag har ju i alla fall inte tagit några lugnande tabletter idag ännu. Man kan ju undra hur det skulle ha varit då....

Hemma är Johanna i full färd med att måla och Henke sitter vid datorn och filar på det bildspel vi ska visa vid minnesstunden. Märks att han är väldigt medtagen. Tar på krafterna att sitta och titta på alla fina bilder på Johnny och att lyssna på den sorgsna musiken. Min lilla gubbe!

Innan jag gör lunch till Henke och Johanna, så värmer jag på en färdig tallrik med mat till mig. Hela min kropp skakar och jag behöver äta NU. I morse visade vågen att jag har gått ner fem kilo sen Johnny försvann. Än så länge är det ingen fara, men jag måste se till att sköta om mig bättre nu.

Lagom jag har serverat lunch till Henke och Johanna, så är Siw och Johnny här. Min svägerska och svåger. Ja, han heter också Johnny! De har med sig en vacker blombukett och kramar om mig och kliver in. Jag börjar givetvis att gråta. Jag har redan förberett kaffet, så det är bara att knäppa på bryggaren och att bära ut brickan på altanen.

Vi sitter länge och pratar om det som har hänt och hur vi har reagerat. Vi gråter lite, men vi skrattar även ibland. Mitt i vårt samtal, så ringer telefonen och det är Tradedoubler, som frågar om det är jag som är Lena Axelsson.

Johnny gick med i en tävling, bara någon vecka innan han försvann och jag visste att han låg bra till. Nu ringer de för att gratulera honom för att han är tredjepristagare i tävlingen. Tjejen som ringer snyftar och säger att hon precis har läst mitt inlägg på Johnnys blogg, där jag förklarar vad som har hänt. Hon beklagar och är uppriktigt ledsen.

Det hela blir lite väl mycket för mig och jag brister ut i häftig gråt. Tjejen från Tradedoubler ursäktar sig igen och säger att hon mailar sina kontaktuppgifter, så att jag kan återkomma när det passar bättre.

Efter samtalet säger jag till Siw och Johnny att det är väl så jävla typiskt. Tänk om Johnny hade vetat det här innan allt hände. Vem vet, han kanske hade vaknat upp ur den depression, som tog honom ifrån oss. Så jävla tungt! Ödets ironi, eller vad man ska kalla det.

Innan Siw och Johnny beger sig av hemåt igen, så går vi en runda i huset och tittar på de kort vi har på väggarna med Johnnys bilder. Jag visar mina nya gosedjur, Corneluis och Molly och berättar att de tillbringar varje natt under min ena arm och Simba under den andra. Vi skrattar lite åt det.

När Henke känner sig nöjd med bildspelet och Johanna har plockat undan målargrejorna, så kramas vi och de åker hemåt. Även om jag är SÅ tacksam för deras hjälp och de besök jag får, så känns det skönt att få vara lite ensam nu.

Jag ringer till Ullis och hör hur det är med lilla Hailey och hon berättar att det är ett virus och att de bara kan vänta ut att febern går ned. Skönt att det inte var någon större fara med vår lilla sockertopp!

Medan jag pratar med Ullis, så ringer det på dörren. "Vem fan är det nu då?! Jag orkar inte mer!" När jag öppnar, så står Magnus från Fonus där med ett kuvert i handen. "Ja, jag tänkte att jag åker ju ändå vägen förbi, när jag ska hem varje dag, så då kunde jag ju lika gärna svänga förbi med det här." Så gulligt!

Jag ber honom att stig på, men han står kvar i dörren och förklarar att det är den här försäkringsutredningen, som han har med sig. Det är en hel lunta med papper, som jag måste fylla i och ta ställning till. "Ta det när du orkar och ring om det är något du undrar över."

Jag ringer mamma, som jag inte har haft tid att prata med på hela dagen, ja om man inte räknar de korta sekunder vi hann prata hos frissan då. Åskan går och den slår ned i närheten av Borsökna, så vi rundar av och säger att vi hörs i morgon.

Det är en liten portion kvar av maten från lunchen, så jag äter girigt upp den och serverar mig själv ett välbehövligt glas rödvin till. Smakar helt underbart!

Efter maten, så öppnar jag kuvertet med försäkringsutredningen och börjar läsa. Han hade rätt, Magnus. Det är en hel del att fylla i och ta ställning till. Jag bara hatar sånt där, men jag måste ju bara ta mig igenom det.

När jag har läst igenom allt och fyllt i det som går, så inser jag att jag i alla fall inte har alla uppgifter och att jag måste ha en bouppteckning pågående för att kunna fortsätta med det hela. Skönt, då får jag någon veckas respit i alla fall då.

Nu har jag ätit och plockat undan dagens disk och nu kan jag få sätta mig en stund. Kanske ska titta på Henkes nya bildspel, för jag vill ju ändå vara med lite och tycka till innan vi visar det. Kontrollfreaket i mig vaknar!

Så fint han har gjort, min lilla Henke! Alla fina bilder och alla fina låtar. Kommer att bli SÅ bra på minnesstunden! Han har dessutom skrivit så fint på Facebook om Johnny, så att jag blir väldigt rörd. Det är hans sätt att visa sin sorg. Fina Henke!

Nu, äntligen så kan jag sätta mig vid min dator för att få ur mig dagens händelser och det har ju varit en händelserik dag, så inlägget blir ju därefter. Gäller ju att dokumentera allt, så att jag sen kan gå tillbaka och minnas. Terapi!

Nu ska jag nog ringa till Nilla en stund!

1 kommentarer:

Åse sa...

Hej Lena!
Vilken chock jag fick när jag besökte din blogg! Jag har i tysthet besökt din blogg regelbundet sedan i början av sommaren, men nu var det visst ett tag sedan... Vad tragiskt allt är! Jag beklagar sorgen. Du skriver så otroligt bra om dina känslor, jag förstår att bloggen fungerar som en ventil för dig. Fortsätt skriva!!

(( Styrkekramar ))
Åse (tidigare Melin från IBM)

Skicka en kommentar