Officianten kommer idag

Vaknar redan vid åttatiden och ligger och stirrar i taket. Efter en stund ger jag upp och kliver upp. Simba åkte ut redan vi femtiden, fast det regnade, så han är nog rätt så "pissed" nu och vill in. När jag öppnar altandörren och släpper in honom, så jamar han så att det låter som att han säger "mamma". Gulligt!

Jag åt ingen kvällsmat igår, så nu är jag ashungrig och vet inte hur snabbt frukosten ska komma fram på bordet. Smakar underbart, när jag äntligen sitter där med gröt, macka och kaffe.

Konstaterar att jag har gått ner fyra kilo på drygt tre veckor, så det vill till att jag sköter det där med maten nu. Inte för att jag tror att jag ligger i riskzonen för Anorexia, men det trodde vi ju aldrig att Ullis gjorde heller.

Det har regnat hela natten och det stänker lite fortfarande, när jag går ut på morgonpromenaden. Grusvägarna är helt vattensjuka och jag får kryssa mellan hålen, som har bildats av bilarna. Trots allt, skönt med syrerik luft och att röra på sig. Jag känner att mina promenader är ett måste för att klara av det här nu.

När jag kommer ungefär halvvägs på promenaden, så kommer jag på mig själv med att gå och planera vad jag ska säga där framme vid kistan på begravningen. Magen och hjärtat knyter sig och jag brister ut i en häftig gråt, när jag går där på andra sidan av Lillsjön.

Jag möter postbilen och försöker att skärpa till mig en aning. Sen bryter det ut igen och jag gråter högt nu. Tårarna fullkomligt sprutar fram. Både förlösande och jobbigt på en och samma gång. Känner mig så utlämnad, att gå här själv med alla mina tankar och funderingar. Ändå vill jag vara ifred nu.

När jag kommer in i samhället igen, så hör jag en bil som närmar sig bakifrån och saktar in. Det är Nette från Larslund, som stannar till jämsides och vevar ner rutan. "Vad duktig du är, som är ute och går med stavarna!" Jag torkar tårarna och säger att jag bara måste för att orka.

Nette ser genast hur det är fatt och vi pratar en stund där mitt i gatan. Det passerar ett antal bilar, irriterade svampplockare, som tycker att kurvan vi står i är en högst olämplig plats att stanna och prata i. Couldn't care less!!

Nette kliver ur bilen efter ett tag och kommer fram och kramar om mig. Jag skakar i hela kroppen och tar tacksamt emot hennes värme. Hon vill att jag ska komma förbi någon dag, så ska vi gå till ett nytt kantarellställe hon vill visa mig, där skogen är lite underlig, som hon uttrycker det. Det lockar mig och jag lovar att jag ska komma.

Nilla ringer när jag har kommit hem och vill höra hur det går. Jag är ärlig och säger att det är en sån där skitjobbig dag idag. Så skönt med Nilla, för jag kan säga precis hur jag känner. Så är det väl i och för sig med alla mina vänner, men jag vet att Nilla förstår och vi gråter en skvätt tillsammans.

Det jag går och väntar på idag, är att officianten, (ja, jag vet att det är ett konstigt uttryck, men det heter så!), ska komma hem till mig kl. 15 och planera begravningen tillsammans med mig, Ullis och Henke. Jag vet inte hur jag ska få klockan att gå snabbare.

Jag har blivit hungrig av promenaden och av gråtattacken och värmer på lite mat. Sen ringer jag mamma och tjuter en stund till. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga, men det finns ju inget att säga, så det är lugnt. Jag behöver bara någon som kan lyssna på mina snörvlanden.

Mitt i allt, så kommer jag på att jag har bokat in med Siw och Johnny, Johnnys syster med man, att de ska komma ut till mig i morgon. Man har ju minne som en guldfisk numera! Jag har ju för sjutton tid hos frissan i morgon. Jag ringer upp Siw och ber dem att komma lite senare.

Sen kommer jag på att jag nog ska ringa till Johnnys mamma och prata en stund. Jag känner mig lite starkare en stund och passar på att ringa då. Självklart slutar det med att vi båda tjuter och klagar, men det känns ändå skönt. Faktiskt så skrattar vi mitt allt också.

Henke och Ullis kommer ut lite innan tre. Jag har förberett allt med kaffe och kaka, så det är bara att sätta på kaffet, så fort officianten kommer. Han heter Torgny, så det kommer jag att skriva i fortsättningen. Blir lite jobbigt med officianten. Eller hur?!

Jag är lite spänd inför mötet, men jag har bara hört gott om Torgny, så jag har ganska höga förväntningar. Hoppas att han kan leva upp till dem bara.

Det tar inte lång stund innan han svänger in på uppfarten. En gråhårig, skäggig man med glimten i ögat. Jag ber honom att stiga in samtidigt som vi skakar hand. Han hälsar på mina barn också och kliver in. Vi parkerar oss i soffan i vardagsrummet, så att det kan bli så där avslappnat, som jag har hoppats på. Det blir det.

Ullis fixar med kaffet och Torgny frågar om jag har funderat något själv på hur jag vill ha det. Gissa om jag har! Ni som känner mig sen tidigare, förstår säkert att jag redan har en lång lista med allt och till och med tiden för varje låt nedskrivet.

Torgny förklarar att han är väldigt mån om att allt ska bli bra och att han har en klar bild av hur han vill att det ska gå till. Han frågar om det är OK att han styr oss lite och jag tackar bara och tar emot. Känns så skönt att han tar kommandot. Han vet hur en slipsten skall dras, om jag säger så!

När vi har presenterat vilka låtar vi vill ha, så säger han att det blir jättebra, men att han kanske ska ändra lite på ordningsföljden. Återigen så tackar jag och tar emot, för att han tar kommandot. Jag är så van att styra och ställa, men nu kan jag lugnt luta mig tillbaka och bara slappna av. Otroligt skönt!

Min största fundering inför begravningen är vad jag ska säga, då när jag står där framför kistan och ska ta ett sista farväl. Torgny avbryter mig på ett  bra sätt och säger, "Du ska inte säga någonting. Du ska bara vara tyst!" Åh, vilken lättnad det var att få höra! Nu kommer gråten, som jag så "duktigt" har hållit tillbaka länge nu.

Jag snyter mig och Torgny förklarar att det aldrig brukar vara någon bra ide att försöka sig på att hålla något tal, där framme vid kistan. Om man nu nödvändigtvis känner att man bara måste säga något, så föreslår han att man har en fusklapp, som vid minsta tvekan får lämnas över till honom, om modet eller rösten skulle svika.

Han fortsätter att förklara, att det är det inte är något bra tillfälle att hålla tal där vid kistan. Det brukar sällan bli bra. Oftast glömmer man minst hälften av vad man hade tänkt att säga och sen att rösten sviker. Nej, spara det i så fall till minnesstunden, när alla har fått gå ner lite i varv och stämningen är lite mer avslappnad. Så får det bli och en tung börda faller från mina axlar!

Vi kommer också fram till att Stillhetens kapell inte är någon bra lokal att visa bildspel i. Därför bestämmer vi att det i stället får bli efteråt på minnesstunden vid Husby-Rekarne kyrka, i samlingslokalen. Då kan vi dessutom hinna visa alla bilder vi verkligen vill visa. Finns hur många bilder som helst!

Tror att vi har suttit ca två timmar och pratat om hur allt ska gå till och försökt att ge en bild av vem Johnny var. Torgny är skicklig på att både lyssna, ta in och att styra, så han har helt klart för sig vad han ska säga och i vilken ordning allt ska ske. Han visar oss sin plan och vi känner oss trygga och lugna med det. Tack Torgny!

Både Ullis, Henke och jag är helt utpumpade efter att Torgny har lämnat oss. Vi pratar en stund, men sen åker Henke och Ullis hem och jag är ensam igen. Nu känns det OK, faktiskt riktigt skönt, även om jag är SÅ tacksam för att de ville vara med och stötta mig i det här.

Tänkte först att jag skulle ha lagt mig på sängen en stund och bara stirrat i taket, men nu känner att jag bara måste få skriva av mig och det har jag väl verkligen gjort nu!

Det är så himla skönt att jag har förmågan att sätta ord på det jag känner! Tror dessutom att det kommer att vara värdefullt att sedan kunna gå tillbaka och läsa om det här i efterhand.

Nu ska jag se till att komma till ro och krypa in i morgonrocken lagom till nästa avsnitt av Robinson. Kan vara skönt att fly verkligheten en stund!