måndag 10 oktober 2011

Kramkalas på Swedbank IT

Jodå, jag har lyckats att ställa mobilen, så att den ringer klockan sju. Fattar inte hur jag orkade gå upp klockan fem förut, som jag gjorde när jag pendlade till Stockholm. Lyckas med nöd och näppe att komma upp nu.

Ordentlig, som jag är, så åker jag hemifrån i god tid för att hinna parkera bilen. Problemet är bara att när jag kommer dit, så finns det ingen ledig parkering vid busstationen. Gaah! Paniken kommer krypande. Vart ska jag åka nu då?!

Känns för långt till den stora parkeringen vid Nyfors, så jag bestämmer mig för att kolla om det finns något vid Coop på Sveaplan. Jodå, det finns många parkeringar där, men jag läser på en skylt att man får stå där i max tre timmar.

Jag bestämmer mig i alla fall för att ställa mig där. Inte sjutton kan de väl hålla koll på alla bilar, som står här under dagen. Just som jag har stängt av motorn och tänkt kliva ur bilen, så ser jag i backspegeln att det sitter en man i en bil med dekalen ScanPark och väntar.

Shit, det måste alltså vara en parkeringsvakt, som sitter och kollar in vilka som parkerar här. Så kul är det inte att få böter, så jag bestämmer mig snabbt för att leta parkering på någon gata på söder. Nu börjar det bli bråttom, om jag ska hinna med tåget, som går kl. 9:07!

Kl 9:06 kommer jag småjoggande in på stationen, bara för att konstatera att tåget är försenat. Tänk, jag visste det! Här har jag stressat helt i onödan! Nu kanske jag dessutom blir sen till kiropraktorn. Typiskt!

Med tre minuter tillgodo, kliver jag in hos kiropraktorn. Puh! Hoppas bara att jag kan slappna av nu, så att han får loss få de låsningar jag har. Jag har ju redan berättat om vad som har hänt mig, så den delen undviker vi att prata om.

Claes, som han heter, får loss på det som behövs och vi bokar in en ny tid några veckor framåt. Nu går det inte att låta bli att prata om vad som har hänt längre. Det faller sig naturligt och det känns bra att berätta. Jag blir givetvis ledsen och jag ser att även Claes har nära till tårarna.

På väg till bussen, passar jag på att djupandas i den fuktiga och grådisiga höstluften. Så ja, nu känns det bättre! Ska bli skönt att träffa mina gamla arbetskamrater nu.

Claes tyckte att jag behövde komplettera hans behandling med massage, för att få bukt med de elaka muskelknutorna i bröstrygg, nacke och axlar. Jag ringer därför till Maria, som är på jobbet, och ber henne att boka en tid hos den naprapat, som har mottagning på jobbet idag. Fixat och klart!

När jag kommer till jobbet, så börjar vi med att äta lunch. Kramkalaset börjar redan i matsalen, för där träffar jag ju givetvis många jag känner.

Mäklaren ringer, när jag sitter i matsalen och berättar att säljarna inte kommer att acceptera något annat pris än utgångsbudet. Jag säger att jag gärna vill titta på lägenheten en gång till, innan jag kan bestämma hur jag vill göra. Måste ju känna efter om det fortfarande känns så där bra, som det kändes på visningen.

Efter lunch och kaffe, så går jag upp på det plan, där jag satt tidigare. Där väntar många varma kramar också. Jag träffar en fd arbetskamrat, Henryk, som jag kramar om. Det tar en stund innan jag förstår att han inte vet vad som har hänt. För att vara säker, så frågar jag rakt ut "-Vet inte du om att Johnny är död?"

Orden kommer så obarmhärtigt och Henryk ser helt chockad ut. Jag blir också ledsen, så jag ber Henryk att följa med in på ett rum. Där förklarar jag allt från början till slut. Jisses alltså, jag trodde verkligen att alla visste!

Jag träffar även på min gamla chef, Ullis. Vi kramas länge och då kommer tårarna igen. Jag får gå och "pudra näsan" lite, för att orka vidare. Det känns lättare sen, när jag följer med Ullis ut, när hon ska röka. Vi hinner prata en bra stund.

Klockan två är det dags för mig att få min massage. Aahh! En halvtimmes skön smärta. Ja det är faktiskt precis så, både ont och skönt på en gång. Det är tvunget att vara så, för att få bukt med min muskelvärk. Perfekt att kunna få en tid med så här kort varsel!

Min Ullis ringer, medan jag är hos kiropraktorn. När jag ringer upp henne, så är hon och Marre på akuten med Hailey. Hon har lyckats hitta någon sak på golvet och satt i halsen. Det akuta är över och hon måste ha svalt ner vad det nu var. Nu sitter de på akuten och väntar på röntgen. Stackare!

Jag gör en sista sväng, för att hitta de arbetskamrater jag inte har träffat på ännu. Danne kramar om mig så hårt, så jag skojar och säger, att nu får jag nog gå tillbaka till kiropraktorn igen. Vi pratar en lång stund, innan det är dags för en sista bamsekram.

Maria kör bil till Stockholm idag, så jag har blivit erbjuden skjuts hem tillsammans med henne och Irene. Vilken lyx! Då hinner vi ju prata lite i bilen också.

Min Ullis ringer och säger att det inte är någon större fara med Hailey längre. De ska bara vara lite observanta på vad som kommer ut i blöjan och kolla att det inte blir totalstopp. De såg inget på röntgen, så det är nog inget farligt.

Vilken härlig dag det här har varit! Både nytta och nöje på en och samma gång. Jag ser redan fram emot nästa gång, som redan är inbokad. Givetvis är det den dagen, då jag har tid hos kiropraktorn igen. Sen avslutar vi med lite mat och bus på kvällen, innan vi tar tåget hem. Perfekt att se fram emot!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Lena, nästa Sthlms tur vill jag och Alice vara med och buda om din tid :-)
kram Anna

Lena sa...

Ha, ha...Anna, då kanske vi kan ses på stan, efter att jag har ätit lunch med min kusin Jens? Kram!

Skicka en kommentar