söndag 2 oktober 2011

Lördag den 1:a oktober

När jag åt lunch i fredags med tjejerna, så tipsade Maria mig om att en kompis till henne hade sett en jättefin akvarell, som föreställde Vilsta herrgård, när hon var på Pingstkyrkans loppis i tisdags.

Det skulle väl vara en toppenbra flyttpresent till mamma och Lillis, eftersom de flyttar dit i februari. Just därför sitter jag nu i bilen på väg in till stan, för att köpa tavlan. Klockan är halv elva och det ser ut att bli en riktigt fin höstdag.

Jag har tur och tavlan finns kvar, när jag kommer dit. Det är så mycket folk, så det tar en stund att hitta den. Direkt när jag ser den, så vet jag att den kommer att bli perfekt som present.

Jag har lovat mamma och Lillis att svänga förbi hos dem på förmiddagen och hjälpa till med det sista innan visningen. På vägen dit, så bestämmer jag mig för att de ska få tavlan redan nu. Jag är så spänd på vad de kommer att tycka om den.

De bli jätteglada för tavlan och den får direkt en plats på väggen, som en påminnelse om vad som väntar dem i februari. Kul! Tack för tipset, Maria! Det var perfekt!

Mamma och Lillis ska köra över husbilen till mig, så att den kommer bort från deras tomt innan visningen. Direkt när det blev bestämt, så föreslog jag att vi skulle göra lite god mat tillsammans och öppna en av de där lite finare vinflaskorna, för att fira att allt är klart inför visningen.

När mamma och Lillis kommer, så har jag börjat att ansa grönsakerna vi ska ugnsrosta tillsammans med färskpotatis. Mamma har handlat fina köttbitar, som vi ska grilla. Det dröjer inte länge innan vi sitter vid köksbordet och skålar med Amarone. Mums!

Vi håller igång till runt klockan ett på natten. Vi har så mycket att prata om. Vi pratar om flyttplaner, både för dem och för mig, men också om hur det går med sorgearbetet. Vi gråter, skrattar och är allvarliga, om vartannat, i en skön blandning. Riktigt trevlig kväll!

Nu har det gått en vecka, sen jag började att må lite bättre. Det verkar hålla i sig, peppar, peppar. Det kan ju bero mycket på att jag har haft så mycket att göra med flyttplaner, visningar och lunchträffar. Jag har haft något kul att se fram emot, nästan varje dag.

Sen tror jag att jag någonstans har börjat att acceptera sanningen. Johnny kommer inte tillbaka. Det går ju inte att backa tillbaka tiden i alla fall och då blir det ju inte bättre av att bara gå omkring och må dåligt hela tiden. Jag måste se till att fylla mitt nya liv, med det som gör mig glad, även om det tog en helt annan vändning än vad som var meningen.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar