Trötta reflektioner

Hu, vad trött jag är idag! Inte för den förlorade timmen pga sommartiden, utan för att jag har sovit så illa i natt. Jag låg och stirrade i taket i säkert en timme, innan jag släckte lampan. Sen har jag vridit och vänt på mig hela natten.

Tur att jag inte behöver ta mig till något arbete. Nu kan jag ta det lugnt och softa omkring i min morgonrock, så länge jag vill. Sen är ju inte det kul heller. Jag vill ju komma ut och göra något trevligt. Vi får väl se när jag vaknar till.

Nu är det snart ett år sedan jag slutade jobba. Lika länge har jag skrivit min blogg. Den har hjälpt mig genom den här svåra tiden. Jag har kunnat hantera sorgen, ilskan och hjälplösheten, genom att få ner mina tankar på pränt.

Bloggen är också en möjlighet för mig, att kunna gå tillbaka i tiden och bearbeta. Än så länge, så har jag bara läst enstaka inlägg från den tiden. Det tar emot, att gå igenom allt på en gång. Ändå vet jag, att jag kommer att göra det sen, för att liksom låta allt sjunka in, en gång för alla.

Livet har ju så sakteliga börja le igen. Jag kan lägga allt det trista bakom mig, även om det finns väl bevarat i en låst kammare i mitt hjärta. Mina sinnen börjar vakna upp, i takt med vårens framfart. Sen vet jag, att det kommer att bli bakslag, både för mig och för våren.

Nu är jag inte rädd längre. Jag tillåter mig själv att känna igen. Livet är alldeles för kort, för att gå omkring och hålla igen. Nu är det bara tiden, som sätter begränsningar. Det går ju inte rent tidsmässigt, att göra precis allt man vill.

Varje gång jag drabbas av åldersnoja, vilket i och för sig inte är alltför ofta, så tänker jag på min morfar. Han som blommade ut på nytt vid 85 års ålder. Då inser jag att det finns många fina år kvar, att fylla med härliga saker.

Sen får jag ett hugg i hjärtat och inser, att man vet inte ett dugg om vad som komma skall. Det här kan vara min sista dag i livet. Sen kan man ju inte gå omkring och leva som om varje dag vore den sista. Däremot, så försöker jag att hålla det i minnet, t ex vid de tillfällen jag tvekar inför om jag törs eller inte.

Tror att jag har förändrat hela min livssyn, efter den här tragedin. Jag tror och hoppas att jag är en mer ödmjuk och förlåtande människa nu. Sen har jag insett, att man inte kan gå omkring och styras av vad folk runtomkring ska tycka. Magkänsla!

Glädjen ska få mer utrymme i mitt liv framöver. Det har jag lovat mig själv.