Förkyld och otålig

Vaknar genomförkyld! Shit, hur ska det bli nu, när jag ska till Belgien på fredag?! Den där lilla flerpen i svalget, är totalt förstorad och jag har svårt att svälja. Ingen feber, men känner mig allmänt mosig och har huvudvärk. Wonderful!

Jag går upp och gör frukost, för att få något i mig i alla fall. Sen datorn med kaffet, förstås. Känns så där. Inga kioskvältare på FB heller. Nej, jag tar nog och kryper tillbaka till sängen igen.

Simba gör mig sällskap och ligger så där härligt sked med mig. Hög mysfaktor! Hans silkiga päls värmer mig och det känns mysigt, eftersom jag fryser. Kan det vara febern, som är på väg upp? Än så länge, så visar i alla fall inte termometern på några onormala värden.

Jag vaknar igen framåt tolv. Simba ligger fortfarande klistrad mot min kropp. Lilla gubben, vad du är mysig! Jag pratar med mamma en stund i telefon och får beklaga mig lite. Skönt att få vara lite liten ibland!

Till lunch äter jag en portion med nudlar, direkt ur kastrullen vid datorn. Ja, men va fasen, jag orkar ju inget annat och vem borde bry sig egentligen?! På så sätt, är det rätt så skönt att vara singel. Man gör lite som man vill, men man är också jäkligt ensam, när det gäller.

Efter en varm och lång dusch och lite mascara, så känner jag mig genast piggare. Ja, det var nog ångorna från Cillit Bang, som gjorde susen, när jag kombinerade duschen med att göra rent i duschhörnan. Skulle inte tro att det var speciellt nyttigt att andas in dessa ångor, men nu känner jag mig bättre från förkylningen i alla fall.

Ja, men då så! Då kanske man skulle ta bilen in till stan och uträtta lite ärenden. Jag behöver handla mat och ta ut lite Euro, inför resan på fredag. Det finns inte i värdeförrådet, (ursäkta ett IT-skämt), att jag inte kan åka, om det så ska bli pga Alvedon och whisky!

I min skalle håller det på att formas ett mail till en av mina sk dejter. Vill ha! Sen vet jag inte om han är på samma planet, men vafasen! Livet är för kort för att bara gå omkring och undra hur fasen det ska bli. Jag är och har alltid varit en väldigt otålig människa, både på gott och ont.

Jag försöker att låta bli, men neeej, jag kan inte. Skickar iväg en typ A4:a med vad jag känner och hoppas på att det är besvarat. Kan verka ganska desperat, men nej det är det definitivt inte. Jag känner bara att jag inte orkar gå och vänta i onödan på fel svar. Livet är för kort för att bara hålla på med konstiga spel och lekar! Ärlighet, framför allt, inte fegspel!

Samtidigt blir jag så jäkla trött på mig själv. Varför kan jag aldrig vänta på besked?! Jo, men det kan jag tala om. Jag har inte hela livet på mig och det gäller att ha det bra här och nu! Tänker inte be om ursäkt för det!!