tisdag 28 augusti 2012

Låg dag idag

Jag är inte riktigt i form, när jag vaknar idag. Bosse kom hem igår och vi hade en mysig dag och kväll, men ändå finns det en obehagskänsla där i mitt inre. Det går liksom inte att ta på. Det bara gnager och gnisslar där inne i själen.

Efter en långsam frukost, bestämmer jag mig för att gå milspåret i Vilsta med mammas hund idag. Både hon och jag kan behöva det. Vågen var inte nådig mot mig i morse, så nu får det banne mig vara slutmoffat ett tag framöver.

Det är riktigt härligt väder ute idag. Klar och hög höstluft. Såg till och med att en vän från Bälgviken hade fått skrapa rutorna i morse. Brrr..... Vill inte ha höst än, i alla fall inte med frost och kyla.

När jag parkerar cykeln på gården hos mamma och Lillis, så kommer Effie utrusande och skriker för fullt. Mamma har redan hunnit berätta att "Lelle kommer och tar dig med på promenad snart.", så Effie har väntat en bra stund på att jag ska dyka upp.

Så fort vi kommer in i skogen, så börjar min "svampradar" att scanna av omgivningen runt spåret. Jodå, vi hinner bara ett femtiotal meter in på spåret, innan jag ser den välbekanta orangegula färgen där i skogskanten.

Trots att det går så mycket folk i Vilstaskogen, så har jag snart fyllt min hundbajspåse med fina kantareller. Dessutom så springer jag på fina trattkantareller och svart trumpetsvamp, men påsen är redan full, så det är bara att sätta på skygglapparna och gå hemåt.

Skogspromenaden gör gott både för kropp och själ. Genast känner jag mig på bättre humör. Man tänker så bra i skogen och nu var det längesedan jag var i skogen. All mygg och ihållande regn är nog största orsaken till att jag inte har tagit mig ut i skogen.

Jag går och tänker på en kommentar jag fick på bloggen igår. Det var en gammal klasskompis till Johnny, som hade hittat min blogg och läst om det hemska som hände. Hon lade sin kommentar efter inlägget "Varför Johnny?". Jag blev både ledsen och varm om hjärtat, när jag läste hennes fina ord.

Många tror nog att allt är så himla lätt för mig nu, när jag både är nyförälskad och glad igen. Men då tänker de inte på att jag har ett stort blödande sår i mitt hjärta, som nog aldrig kommer att läka fullt ut. Sorgen, ilskan och förtvivlan ligger där och lurar under den glada ytan.

Jag har haft tur, som har träffat en ny underbar man i mitt liv. Jag trodde nog aldrig att det skulle kunna hända igen. Han hjälper mig att ta mig igenom de här jobbiga dagarna och tröstar mig, när jag är ledsen. Han förstår och låter mig älta, när det är det jag behöver.

Nu har jag kommit hem igen och det känns som att luften håller på att gå ur mig igen. Jag ringer Bosse för att lätta lite på trycket. Vi pratar en stund, men snart är han tvungen att jobba vidare. Han lovar att ringa ikväll igen.

Bloggen får bli min terapi idag. Det har den ju fått vara i över ett år nu, så varför inte även idag? Jodå, det är nog så att det känns lite bättre nu. Sen kommer det nog att kännas ännu bättre, när jag har fått duscha och fått bort alla ev fästingar från skogspromenaden.

5 kommentarer:

Tinezza sa...

Att ta sig vidare efter det du har gått igenom är ett bevis på en stor ödmjukhet till livet. Man måste vidare. Till skillnad mot dig så vet jag vad som kommer att hända med min man och jag känner igen mig mycket i din tidigare sorg som du skrivit om. Jag tror att alla som drabbas av sorg kommer att känna precis som du....man får en känsla av att man inte ska känna sig glad, för att man drabbats av sorg.

Men din glädje som du känner med din käraste är bara så livet är. Man måste få känna sig glad. Kram

Anonym sa...

Tack för att du läste min tanke om Johnny, men bli inte ledsen över mina ord - tänker mycket på dig. Det kommer ofta tårar när jag tänker på Johnny, bara för att jag någonstans visste att han inte mådde bra. Vi föds väl alla med olika förmågor - min verkar vara just människors oro - att se den. Det hade varit trevligare att se om
folk skulle vinna på Lotto. 

En gång när vi talades vid efter hans jobb, så höll jag nästan på att säga: - Du, hur är det egentligen? Jag har själv mått dåligt så jag ser att något är tokigt. Men, någonstans visste jag att han skulle le lite och vifta bort mina ord. Kanske.

Jag har varit ganska öppen om min ångest för min omgivning, det enda platsen där öppenheten inte skulle accepteras är på arbetsplatser- och för min del, det enda stället där jag får ångest. Ironiskt. Här pluggade man för framtiden och nu är det så här. Man hade kanske fått större acceptens om man mist en arm istället? Själens smärta är lite tabu. Jag vet många som skäms.  Johnny verkar ha varit en av dem. Vissa tror att de ska bli märkta, prickade, dårförklarade eller utfrusna. 

Jag pendlade under många år till Stockholm, precis som du. 2 timmar upp och 2 timmar hem. Kanske var det pressen av resandet som skapade en smet av jobb och fritid. Precis som du skriver; otillräcklighet kl 04:21. Blink blink. Jag var aldrig ledig. Tre gånger slickade jag tapeten. Jag var ju så duktig, omtyckt och rolig. Ge henne mer jobb. Mer lön.

Min syster miste sin man i cancer, efter 6 månader träffade hon en ny man. Kärleken går parallellt med sorgen - vi är komplexa som människor, de flesta av oss har lyckligtvis förmågan att känna flera känslor samtidigt! 

För ett tag sedan miste min syster även sin nyfödda dotter. Lyckligtvis så fick hon ännu ett barn. Även där: sorgen går parallellt med lyckan. Vilken tur. 

Många säger till min syster: -Jag hade aldrig klarat det, jag hade dött. Men då säger hon att man dör inte, nästa dag skiner solen och folk går till jobbet. Nästa dag också. Man dör inte. Man bara hittar en tråd på något vis.

Tiden är det som läker, bleker, lägger bomull på ditt sår. Långsamt kommer ditt liv att börja bestå av fler och fler minnen utan Johnny och du kommer börja trä ett halsband med dina alldeles egna pärlor. Men dina och Johnnys pärlor finns alltid kvar. Han är ju en av anledningarna till att du är den du är idag. Så fyll på ditt halsband med fler egna minnen. Och detta tar tid, och du får vara arg. Jag var jättearg på min systers man som gick och dog! Hur skulle jag trösta henne - en sådan fruktansvärd maktlöshet!

Men - jag ska alltid tänka på Johnny, på dig - när allt känns svart. När jag bara känner mig annorlunda, svag, oprofessionell, rädd och bara inte orkar kämpa mer. Då ska jag tänka att jag iaf finns och hur hemskt det än känns idag, så vet jag att om några månader så är allt bättre och att jag då kommer tänka att vad var det jag egentligen tänkte.

Kram
Från klasskompisen. 

Lena sa...

Tack för era fina kommentarer! Ni skriver båda så fint och jag blir alldeles varm i hjärtat.

Kram Lena.

Jag...la madrileña, Marina sa...

Skickar lite kramar fran varma Madrid till dig! :-)

Lena sa...

Tack! :)

Skicka en kommentar