Kalasväder och fullt ös

Idag ska det bli kalasväder och solen skiner redan med full styrka, när jag kliver ur sängen. De senaste dagarna, har jag haft lite svårt att sova en hel natt, men det har sin naturliga förklaring. Det är mycket som rör sig i min hjärna nu.

För att få lite bukt med mitt bubblande inre, så snör jag på mig löpardojjorna och ger mig ut på en långsam joggingrunda. Det blir cykelbanan mot Tuna Park, till att börja med. Där är det torrt och allt grus är bortsopat. Perfekt!

Straxt efter Stenby Gård, så hoppar jag till, när jag ser två loja huggormar, som ligger och solar sig i dikeskanten. Hoppsan, har dessa små raringar vaknat till liv redan?! Hm, det blir nog cykelbanan hem i stället för skogsstigen, som jag hade planerat från början.

När jag joggar genom tunneln under Västerleden och kommer upp mot Flacksta Gård, så hör jag lärkornas drillande över gärdet. Sen dröjer det inte länge, innan jag ser flera fjärilar. Solen steker i mitt svettiga ansikte. Nu är det banne mig vår på allvar!

Det hinner bli runt 7 km, innan jag är hemma igen. Helt slut, men ack så skönt! Nu har jag kunnat resonera med mina bubbliga vårkänslor och förvirrade tankar, under joggingrundan. Känns bättre nu. Lite mer kontrollerat.

Förutom endorfinkicken, så känner jag mig väldigt nöjd med att ha orkat runt. Jodå, jag fick lov att stanna ett par gånger under rundan, men ändå. Det kan ju bara bli bättre och bättre.

Efter en välbehövlig dusch, så tar jag bilen ut till mammas och Lillis hus i Borsökna. Jag har lagt ut säljannonser på Facebook på en del prylar, som blev över från loppisen. Nu ska jag hämta de saker, som folk har tingat. Ibland blir man förvånad över vad som går att sälja.

Sen bär det av till frissan. Egentligen skulle jag inte ha gått dit förrän om en vecka, men nu står jag inte ut med min utväxt och risiga hårtoppar längre, så jag har lyckats få en tid till idag istället.

Efter besöket hos frissan, så hinner jag lagom slänga i mig några uppvärmda köttbullar, innan det är dags att gå till Ica Stenby, för att leverera mammas panelgardiner till en köpare.

Efter det ska jag ta mig in till stan och gå på en föreläsning, som trädgårdsföreingen TRIM anordnar. Min nya kompis, Anitha kommer med också. Jag har lovat att hjälpa till med kaffeserveringen i pausen. Kul!

Fattar inte hur jag hann med att jobba förut! Nu är det snart ett år sedan jag slutade och jag ångrar det definitivt inte. Nu kan jag sysselsätta mig med de saker jag verkligen vill göra. Jiihaa!

Tankekaos i natten

Klockan är 04:06 och jag är helt klarvaken. Jag vaknade vid tvåtiden och kunde bara inte somna om. Nu har jag gett upp och måste skriva av mig mina röriga tankar, innan jag gör ett nytt försök att sova.

Det har ju, på många sätt, varit en väldigt händelserik helg. Förmodligen är det alla nya intryck, som ligger och snurrar i min trötta hjärna. Det tar ju tid att sortera upp och förstå sig på alla olika känslor och tankar. Jag måste få bearbeta och reflektera.

Jag är så himla glad över att ha återknutit kontakten med gamla vänner och att jag dessutom har fått så många nya fina vänner. Även om jag lever ensam och inte jobbar, så har jag dagarna fyllda av härliga möten och samtal med alla dessa fantastiska människor.

Sen har jag fått så fin kontakt med min familj igen. Det sägs ju, att tragiska händelser ska förena och det kan jag ju bara skriva under på. Jag kan även skriva under på att uttrycket, "Inget ont, som inte har något gott med sig", stämmer.

En annan stort bidragande orsak till, att jag ligger sömnlös i natt är, att mitt tidigare skadade hjärta nu börjar att läka. Jag kan känna igen! Samtidigt, är jag livrädd för att bli sårad och därmed rädd för att släppa någon inpå livet igen, men jag känner att dessa spärrar börjar släppa så sakteliga. Muren börjar ge vika.

Det hände en ganska jobbig sak på loppisen igår. En av besökarna stod och bläddrade i en av Johnnys och mina gamla böcker. Då dök det upp ett papper i boken med Johnnys handstil. Den första tanken som slog mig var, att det kan vara ett avskedsbrev.

Ullis måste ha tänkt samma tanke, för blixtsnabbt slet hon pappret ur min hand. Hon ville skydda mig från det jobbiga. Sen hade jag redan hunnit läsa några lösryckta ord och konstaterat, att det förmodligen inte handlade om något avsked.

När första ruschen av loppisbesökare hade lagt sig, så gick jag undan och läste vad Johnny hade skrivit. Handstilen var ovanligt slarvig, för att vara av en person med Johnnys ordningssinne. Det var definitivt en text, som endast var avsedd för honom själv.

När jag hade läst klart, så insåg jag att det var Johnnys ångestframkallare, som han lite slarvigt hade klottrat ner på ett papper. En lista med fem konkreta punkter. Förmodligen, var det ett steg i en av de många självhjälpsböcker han läste, när han inte mådde bra.

Det slog mig, att här står jag och håller i koncentratet av Johnnys värsta mardrömmar. Han hade skrivit ner dem, för att på så sätt få dem ur sig. Av innehållet, så förstod jag också, att anteckningen var närmare tio år gammal. Jag kan förstå vilket helvete han måste ha haft med sig själv och sina jobbiga tankar, under alla år.

Det låter kanske väldigt vanvördigt, när jag berättar att jag sen slängde papperet i soppåsen, tillsammans med Haileys bajsblöja. För mig var det en starkt symbolisk handling, att jag nu tog bort Johnnys plågoris.

Mamma undrade förskräckt varför jag inte ville spara pappret. Jag svarade, med en för mig självklar motfråga, "-Varför ska JAG spara på Johnnys ångest?!"

Nu tror jag, att jag har sorterat upp och dokumenterat min nattmara. Summan av kardemumman är i alla fall, att jag är på väg tillbaka till det goda livet med stormsteg. Jag sitter här och ler fånigt för mig själv i mörkret.

Hoppas att jag kan sova nu, för Dolcan kommer att vilja ha hela min uppmärksamhet i morgon eftermiddag.

Formsvacka

Just nu känner jag mig helt under isen. Därav det tunna utbudet av inlägg på min blogg de senaste dagarna. Tror att det är tvätt och målning av huset som tar ut sin rätt. När man väl är inne i den negativa spiralen, så ploppar allt möjligt annat upp också och drar ner en djupare i avgrunden.

Vaknade klockan fyra i morse, som vanligt, av att katten skrek och ville ha uppmärksamhet. Han är så pass gammal och förvirrad nu, så det känns inte helt OK att bara slänga ut honom i den kalla nattluften. Då är det bara att gå upp och hjälpa honom med det han vill.

Har jag väl vaknat så där på morgonkvisten, så är det stört omöjligt att somna om. Alla tänkbara scenarion spelas upp i min trötta hjärna. Det handlar om barn som inte hör av sig. Det handlar om att vi inte har träffat andra människor på evigheter. Allt detta vävs samman till en geggig massa, som snurrar och förgiftar mitt medvetande.

I morse vaknade Johnny när jag låg och suckade där i mörkret och han försökte att trösta mig. Det resulterade ju bara i att jag började gråta och då blev ju han orolig också. Fint, då var vi två som skulle ligga där och undra när vi skulle få sova igen.

Tydligen så somnade vi om i alla fall, någon gång efter sju, tror jag. När jag nu vaknar och inser att klockan snart är halv tio, så slår det mig att idag är det mammas födelsedag och vi ska ta cyklarna dit vid tretiden. Jag har därför en hel del bestyr att fixa med innan vi kan ta oss dit. Bara att kliva ur sängen och sätta fart då!

Ullis och Marre kommer inte att vara med hos mamma idag. De har meddelat att de inte kan och att de ska ringa och gratulera henne i stället. Helt OK, för alla vet ju vilket helvete de har med sig själva just nu, så ingen har heller förväntat sig att de skulle komma.

Så kommer då ett SMS från Henke, som säger att både han och Johanna är störtförkylda och att de därför inte kommer till mamma. Jo, det kan man ju förstå. Sen läser jag nästa mening och får nästan blodstörning av ilska. "Kan inte ringa mormor heller, har slut på pengar på mobilen." Vilken prioritering den killen ligger inne med, alltså!!

Nu går jag här och formligen kokar av ilska. Jag har flera gånger varit på väg att skicka något elakt svar, men jag tror helt enkelt att jag avstår från att svara. Det tar nog bäst, om han överhuvudtaget förstår att jag är besviken på honom.

Hur som helst, så ska det bli himla trevligt att komma iväg hem till mamma och Lillis. Det ska tydligen bli grillat och rotsaklåda. Vi brukar alltid ha trevligt tillsammans när vi träffas, så jag tror inte heller att dagens tillställning blir något undantag.

Det som är annorlunda i år, är våra presenter. Normalt brukar jag ge mamma någon inköpt fin höstblomma eller något presentkort på spa. Nu måste jag ju tänka på vad saker och ting kostar, så då får jag lägga ner lite extra möda på att ändå hitta på något trevligt. På så vis kan man ju säga att det jag nu kommer att ge henne är mer värt, i möda och omtanke mätt.

Skönt att ha fått skriva av sig lite! Nu ska jag försöka att skärpa till mitt humör tills vi ska cykla iväg.