Igår var det en riktig deppardag. Vet egentligen inte varför, men jag kände mig helt bedrövlig och gråtfärdig större delen av dagen.
Det började nog i söndagskväll när jag ringde mamma för en sista check om när hon skulle hämta mig för att vi sedan skulle gå på stan tillsammans. Då hade hon just kommit på att hon inte hade någon hundvakt för att hennes man var bortrest och hon därmed inte kunde gå på stan med mig. Jag blev superbesviken! Det här hade jag verkligen sett fram emot! Skaffa aldrig hund om du inte är beredd att kunna lämna den själv några timmar!
Jag fick skjuts av Johnny till frissan där jag hade tid på måndag morgon. Skönt att få nya slingor och få klippa bort de slitna topparna. Bara det borde ju ha gjort att man kände sig glad. När jag bokade den tiden tänkte jag att det kunde var ett bra sätt att inleda min första lediga vecka på.
Ja, jag var glad till att börja med. Marie, min frisör, är alltid så glad och trevlig! Sen tog jag en promenad in till stan. Härligt i vårvädret när jag gick genom kvarteren där jag härjat som tonåring. Många minnen som hann strömma genom mig innan jag var nere på stan.
Tanken var att jag skulle hitta en present till Johnny, som fyller år den 12 april. Alltid lika svårt! Nu hade jag 1½ timma på mig innan bussen skulle gå hemåt. Pust, nu gäller det att hinna så mycket som möjligt på den korta tiden. Man är ju van att vara effektiv!
Affär efter affär, men ingen present. Självklart kunde jag ju inte motstå att gå in på barnavdelningarna och köpa en body till mitt barnbarn, Hailey. Sen var det slut på idéer. Jag försökte att truga med mig själv. "Ska du inte ha en handväska i alla fall?!" Nej, det behöver jag inte! Fasen, det är ju en timme kvar innan bussen går. Får väl gå ett varv till då.
Ute på gågatan kryssade jag mellan A-lagare och pensionärer med rollatorer. Gud, så deprimerande! Gick väl an en stund när det var lunchdags och alla skolungdomar och lunchande människor intog stan. Men annars kände jag mig som om jag kom från en annan planet. Vad hade jag där att göra?! Fan, går inte bussen hem snart?! Jag vill hem, NUU!!
På väg upp till busshållplatsen mötte jag en gammal kollega från IBM-tiden i Eskilstuna. Hon kvittrade och gratulerade mig till mitt nya liv, men just då kände jag inte en gnutta glädje. Inte för att jag skulle vilja tillbaka och jobba igen, men något galet var det i alla fall. Dessutom kände jag mig lite dum när hon berättade att hon har varit arbetslös länge nu och i princip skulle kunna hugga av sig ena armen för att få ett jobb. Och här går jag och har frivilligt sagt upp mig från ett toppenjobb! Näe, nu får du lägga av, Lena!!
Tror att gårdagens deppanfall var en reaktion på att jag nu hade fått insikt om att jag nu har all tid i världen att göra vad jag vill, men att jag inte kan komma mig för att göra något vettigt med den tiden. I min fantasi hade jag planerat att hinna putsa fönster, byta gardiner, laga mat, osv, osv..... I verkligheten fick jag bara panik och typ kramp i huvudet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar