Inget aprilskämt!

Klockan är strax före åtta den 1:a april 2011 och jag har just vaknat. Natten har varit orolig och jag har vaknat flera gånger helt genomsvettig och haft svårt att somna om. Ja, till viss del beror det på hormoner. Jag fyller ju faktiskt 50 år till midsommar och då har man rätt att känna sig så här. Men huvuddelen av min nattmara var nog alla känslor som kom upp till ytan igår och sen förstås all den goda maten och drycken.

Minnen från gårdagen dyker upp i mitt fortfarande sömndruckna minne. Jo, det ÄR sant! Jag gjorde min sista arbetsdag igår och firade det tillsammans med mamma på eftermiddagen med att gå på Spa, dricka bubbel och äta en god middag på kvällen sen med en dyr flaska vin till det.

Sakta men säkert tar jag mig ur sängen. Aj, min kropp är helt öm av den ovarsamma behandlingen hos kiropraktorn igår. Jag passade på att gå, vad jag hoppas på, en sista gång hos min kiropraktor i Stockholm innan jag åkte ut till jobbet på Stora Essingen. Jag måste ju vara ”fit for fight” nu när jag ska börja mitt nya, aktiva liv!

Som jag lovade mig själv så sent som igår så tar jag nu plikttroget på mig mina träningskläder, mössa och vantar och går ut på en långsam stavgångspromenad runt Lillsjön där vi bor. Det är grådisigt och bara några få plusgrader men SÅ härligt att sakta känna hur kroppen vakar till liv. Fåglarna kvittrar som galna och jag kan höra skarpa trumvirvlar från kärlekskranka hackspettar. Riktigt nice!

När jag kommer hem sätter jag på kaffe och dukar fram en frukost bestående av en halv blodgrape, två fullkornsmackor med ost, skinka, sallad och paprika. Smakar riktigt gott efter promenaden runt Lillsjön.

Hm… Vad ska jag göra idag då? Ja, det är ju inte så att jag har brist på saker att göra på något vis! Efter ca tio års pendlande mellan Eskilstuna och Stockholm och med fyra timmars resväg varje dag från dörr till dörr så kan jag ju säga att det finns ett uppdämt behov av vad man vill göra! Det som är svårast är bara att bestämma vad man vill göra först.

Jag börjar med att ringa till mamma och tacka för den trevliga eftermiddagen och kvällen. Hon blir glad och vi bestämmer att på måndag ska vi träffas för att jag ska vara smakråd när hon köper lite nya kläder. Kul att kunna göra mamma lite glad och att vi äntligen kan börja träffas lite mer. Vi har i princip bara haft telefonkontakt under alla mina år som pendlare trots att vi bor i samma stad. Skrämmande, men sant!

Efter samtalet med mamma så skickar jag ett SMS till min dotter Ullis och frågar om det är OK att jag ringer. Brukar göra så om klockan är innan tolv eftersom Ullis och hennes sambo Marre har en liten dotter på 3½ månader, Hailey, som har kolik. Just nu har Hailey också öroninflammation och har fått penicillin för första gången i sitt liv. Stackars liten!

Ullis ringer efter en stund och berättar att natten har varit tuff för Hailey och därmed också för Ullis och Marre. Verkar inte som att penicillinet har tagit och de kommer att få lov att åka till barnkliniken igen för att kanske få en ny sort. Vi pratar en lång stund och jag riktigt hör hur trött Ullis är. Kan de inte få det lite lugnt och skönt snart?!

Efter telefonsamtalen med mamma och med Ullis så känner jag att det börjar sprida sig en behaglig värme i magen. Jag börjar just inse vidden av mitt beslut att sluta jobba lagom till jag fyller 50 år. Nu kan jag utöver allt annat som gör livet värt att leva dessutom finnas som ett stöd till mina nära och kära. Jag behöver inte längre känna att jag inte räcker till eller inte orkar. Nu finns jag här och kan ge det stöd som jag så gärna vill kunna ge som både dotter, mamma och mormor!