Myskväll

På parkeringen i Skiftinge står Ullis och Marre med lilla Hailey i famnen. Mina små sötingar! Jag tar genast Hailey i famnen och får givetvis ett stort leende från henne. Jag snusar henne i håret och gosar. Det här har Johnny frivilligt avstått ifrån. Helt ofattbart!

Vi packar in Ullis väskor i bilen, kramar Marre och Hailey en gång till och åker mot mataffären. Känns så skönt att det bara är Ullis och jag nu. Det är inte ofta! Vi stannar till vid Willy´s för att köpa det som inte finns hemma, som t ex mängder av smågodis och läsk.

Det blir ett till stopp vid Tuna Park, för att lösa ut recept på mina mediciner. Vi hamnar mitt i värsta eftermiddagsrusningen, så det är hysteriskt med folk och bilar överallt, men det går bra och snart har vi styrt ut på Västerleden och är på väg ut till Bälgviken.

Simba möter oss i hallen med några ynkliga jamanden. Han har ju fått vara själv nästan hela dagen och är nu väldigt pratig och sällskapssjuk. Vi hjälps åt att packa in allt i kylskåpet. Snart dags att börja med maten ju. Vart tog den här dagen vägen?!

Ullis fyller en skål med plommon från trädgården och vi hjälps åt att plocka upp lite färskpotatis direkt från landet. Sen hjälps vi åt att laga maten, som består av kycklingfilé, stekt i rödvin tillsammans med lök, vitlök och kantareller. Av färskpotatisen blir det klyftpotatis. Sen gör Ullis en god sallad till också. Gott, gott!

Vi tänder ljus på bordet och jag konstaterar att det är första ljusen jag har tänt sen Johnny försvann. Jag funkar inte så bara. Ullis håller med och vi äter den goda maten tillsammans där i ljusskenet tills vi håller på att spricka. Jag noterar i smyg att Ullis äter riktigt bra. Vad glad jag blir!

Efter maten springer jag bara omkring och plockar och plockar. Kan inte riktigt komma till ro. Ullis brukar vara likadan, så hon vet vad det handlar om. Vi går ut en stund och sitter på altanen och pratar. Ullis har varit orolig för att sova själv inatt. Jag säger att hon givetvis får sova bredvid mig istället för i gästrummet. Jag har ju just bytt både lakan och täcken. Hon blir jätteglad, jag med!

Tanken var att vi skulle hjälpa varandra att färga och att slinga håret ikväll, men jag känner mig helt slut, så vi nöjer oss med att färga Ullis hår. Vi får ta mina slingor i morgon istället. Vi måste ju hinna med att titta på filmen också.

Så är det dags att bänka oss i TV-soffan med godis och läsk. Jag har redan varit och nallat i godisskålen, så jag mår lite lätt illa. Till min glädje ser jag att även Ullis går där och nallar. Sen var det ju det där med hur man startar dvd-spelaren då. Det ligger fyra fjärrkontroller på bordet och vi börjar fundera på hur det ska gå till. Hur svårt kan det vara?!

En frustrerad halvtimme senare ger vi upp. Det har ju alltid varit Johnny, som har skött det där med fjärrkontroller och tekniska prylar. Jag har helt enkelt inte orkat bry mig. Nu inser jag hur dumt det har varit, men jag kunde ju inte veta att han bara skulle försvinna så där, helt oväntat.

Klockan är halv tio när jag ringer Henke och frågar om han kan hjälpa oss. Vi försöker en stund, att han via telefonen försöker guida oss, men ingenting hjälper. Det slutar med att han och Johanna kommer ut för att hjälpa oss. Gullegubben då!

Ändå tar det en bra stund innan Henke får fart på allt. Det var tydligen någon kabel och några inställningar, som hade ändrats. Pust! Jag bara hatar sånt där! Vi tackar Henke och Johanna och de åker hemåt igen. Normalt sett hade jag bett dem att stanna, men idag är det faktiskt min och Ullis egen dag. Henke förstår det.

Vi är båda väldigt trötta under filmen. Vi tittar på Bridesmaids, som går på bio nu. Det är svårt att hänga med i engelskan utan text, men den är lite smårolig och väldigt romantisk. Just att den är romantisk tar lite musten ur mig. Givetvis, så kommer jag bara att tänka på Johnny och att han inte finns mer.

Jag blir uppriktigt ledsen av att se det där småputtriga, som man normalt bara skulle ha blivit glad och upprymd av. Tror att Ullis känner lite åt det hållet också, för det känns lite som ett antiklimax. Hon hade nog hoppats på att kunna muntra upp mig. Hon ville ju givetvis inte ytterligare späda på sorgen.

Vi gör oss klara för natten och kryper ner i dubbelsängen. Mysigt att ligga där med Ullis bredvid, Simba på bröstet och Cornelius under armen. Känns tryggt! Vi ligger och småpratar en stund tills medicinerna börjar verka och vi släcker och säger godnatt.