onsdag 31 augusti 2011

Fonus

Vi bestämmer istället att jag ska ta min bil till Lillis verkstad och att han sen skjutsar mamma och mig till Fonus. På så vis kommer vi att få en härlig, men lagom promenad från Fonus sen i det fina höstvädret. Kommer säkert att behövas.

Vi är en kvart tidiga, men blir genast omhändertagna av en handläggare, som heter Magnus. Vi tar hissen upp till övre planet, där vi blir visade in på hans rum. Så overkligt med alla prover på gravstenar och liknande prylar. Magnus börjar med att småprata lite och tårarna kommer givetvis direkt.

Trodde att de skulle hade fått alla uppgifter om hur allt gått till, så att jag skulle slippa gå igenom allt en gång till, men så var det inte. Magnus frågar försiktigt runt det hela och jag får förklara allt i detalj. Jag gråter stundom högt nu, låter det bara komma ut. Ändå känner jag att jag tycker om Magnus sätt att hantera det hela.

Jag ber om vatten och Magnus går ut och gör en flaska med bubbelvatten till mamma och mig. En Sobril till slinker ner. Måste klara det här nu! På något sätt gör det det, även om krampen i bröstet och magen känns outhärdlig ibland. Jag drar några djupa andetag, dricker lite bubbelvatten och fortsätter.

När själva redogörelsen är klar och Magnus har alla fakta, så börjar vi att göra dödsannonsen. Går ganska lätt, eftersom jag redan har förberett hur den ska se ut och vad jag vill ska stå i den. Skönt att få vara med och bygga den, steg för steg tillsammans med Magnus och mamma. Det blir lite "hands-on". Känns ändå så overkligt, som en otäck dröm.

Nu är vi nöjda med dödsannonsen och det är dags att välja kista. Magnus ber oss att vända oss om, för på väggen bakom finns upplysta skyltar med olika modeller av kistor, med prisuppgift och allt. Jag hade inte sett de där skyltarna när vi gick in i rummet, så jag får nästan en chock när jag ser dem där på väggen. Allt blir så påtagligt.

Sen är det dags att välja kistdekoration. Det är nog det lättaste, för det finns flera arrangemang som föreställer ett stort, rött hjärta. Självklart ska min älskade Johny ha ett stort, rött hjärta, inga tråkiga vita kallor eller liljor! Jag väljer ett arrangemang, som består av mörkt röda rosor och lite grönt som sticker ut lite vilt här och var. Perfekt!

Jag har fått veta att vi inte kan ha präst och att det inte blir någon gudstjänst, eftersom vi inte är med i Svenska kyrkan, någon av oss. Det blir en sk borgerlig begravning med officient istället för präst. Jag hörde av en god vän, som varit på en borgerlig begravning, att det var en av de finaste begravningar hon hade varit på, så det känns OK.

Vi hinner även få träffa officienten, som verkar väldigt trevlig och trygg. Vi bestämmer en dag, som jag ska komma hit då vi ska planera begravningen med musik och annat. Tror det kan bli jättefint. Då behöver man inte ha tunga psalmer, som ingen kan texten på. Jag kan plocka fram den musik, som var Johnnys och min musik och det blir lite mer personligt.

Vi bestämmer även ett datum för begravningen. Det blir den 12/9 i Stillheltens kapell kl. 14:30. Det kommer att stå i dödsannonsen, som förmodligen kommer ut i Eskilstunakuriren på torsdag. Det kommer även att bli en minnesstund för de som vill vara med efter själva begravningen, men då måste man föranmäla det till Fonus senast den 7/9, så att vi vet hur många som kommer.

Vi pratar lite om ekonomi och om vad som gäller för bouppteckning. Känns ganska oviktigt just nu, men det är ju ändå saker som måste tas omhand. Känns som att vi har varit där i evigheter nu. I själva verket är det lite mer än två timmar.

När allt är klart är det väldigt uppfriskande att få komma ut i den svala sensommarluften. Mamma och jag går genom Rinmansparken, bort till Lillis verkstad lite längre ned på Kungsgatan. Mamma klappar om mig och säger att det har gått jättebra och att hon tycker att jag är stark. Kanske det, men jag känner mig ändå som en övergiven liten fågelunge där under ytan.

Effie stormar emot oss, när vi kommer in på gården. Jag känner mig helt bombad i huvudet av alla jobbiga intryck. Just som jag ska ta telefonen och ringa till Ullis, som säkert sitter och väntar, ringer min mobil. Det är Ullis som undrar hur det går. Jag ser att jag även har fått ett oroligt SMS från henne nyss. Jag sa ju att det säkert bara skulle ta en timma eller så och nu har det gått två och en halv.

Åh, vad skönt det ska bli att få något annat att tänka på. Jag sätter mig i min bil, tackar mamma och Lillis för stödet och sen styr jag mot Skiftinge för att hämta Ullis.

2 kommentarer:

Eva-lena sa...

Hej!
Håller med din mamma om att du är så otroligt stark. Många jobbiga beslut att fatta... Det kommer säkert bli en jättefin begravning.
Hoppas att du fick en mysig kväll med Ullis sedan.
Styrkekramar!!

Lars Hultqvist sa...

Lena,

Jag kommer aldrig att glömma åttonde juli 1991 när jag satt på Fonus och gick igenom allt som du berättar om. Jag hade aldrig gjort något som detta förut. Oerhört jobbigt med allt som skulle bestämmas och ibland öven kompromissas i min familj för min fars begravning. Långt senare insåg vi att allt detta hände på min födelsedag.

Det var oerhört jobbigt och jag är glad för din skull att du nu har passerat denna milstolpe. Sorgen, saknaden kommer att ta tid men det jobbiga praktiska som måste göras närmar sig slutet för dig.

Vi är med dig i våra tankar Lena.

Lars & Karen

Skicka en kommentar