Dan före dan före dopparedan

Simba har varit skitjobbig sen sju. Nu åker han ut ur rummet och jag stänger sovrumsdörren om mig. Nu kanske jag kan få sova ostört, en liten stund till i alla fall.

Vid niotiden kliver jag upp till en överlycklig Simba. Dessvärre kan jag inte känna samma entusiasm, som han gör. Känns lika bedrövligt idag, som det gjorde igår. På något vis, så känner jag mig helt stressad och utmattad, även om jag inte har gjort något speciellt.

Mamma ringer och vi pratar en stund om hur det är. Sen undrar hon om jag har tid att färga hennes ögonbryn idag. Självklart, det är bara att komma över!

Trots mitt låga humör, så tvingar jag mig själv till att få saker gjorda idag. Jag börjar med att åka till Ica Stenby, för att skicka tillbaka utrustningen från Bredbandsbolaget. Det kostar 150:- att skicka ett paket med prylarna. Inte precis vad jag hade tänkt mig, men men....

Nästa stopp blir på Växtriket. Måste ju se till att ha lite fina julblommor i beredskap till värdparen, dit jag är bjuden under julen. Jag passar även på att köpa lite grön mossa till den nya adventsljusstaken, jag köpte på Facebook.

Sista stoppet blir på Liedl, där jag köper sista maten, inför morgondagens besök. Sen bär det hemåt igen. Mamma kanske har ringt och undrar var jag är.

Ingen har ringt, så jag tar det lugnt med att packa upp maten. Sen värmer jag på lite lunch, att stilla hungern med. Rastlösheten gnager i mig värre än igår, så jag tar två Sobril, för att slippa få panikattack. Fan, jag som var så stabil förut!

Jag ringer mamma och undrar när hon har tänkt komma egentligen. "-Oj då! Jag hade nästan glömt bort att jag skulle komma. Tror att vi gör det en annan dag." "-Ja ja, skyll dig själv då!"

Jag har ju en del julklappar att slå in, så jag tar tag i det. Flera av julklapparna består av presentkort, så de ligger i tråkiga kuvert. Sen kan man ju alltid pimpa kuverten och det ser jag till att göra. Sen var det Haileys dockvagn då. Jo då, jag lyckas även att paketera den.

Det där med rimmen, lyckas jag inte riktigt att mäkta med idag. Istället hamnar jag framför datorn och lyssnar lite på Spotify. Det går verkligen att fastna här!

Nu börjar klockan närma sig nio och jag är redan trött. Kan det bero på att jag tog ett glas vin, eller kan det vara att jag har slevat i mig det som var kvar i ett 2-liters glasspaket. Kombinationen kan säkert förklara en hel del. Urk!

Nu laddar jag batterierna inför morgondagens besök av Agge, min gamla klasskompis och kompis från gymnasietiden. Ska bli jättekul!

Loppis på Larslund

För att få lite annat att tänka på, så har jag bestämt med Nilla att vi ska ta cyklarna till Larslund och gå på loppis. Nilla och hennes dotter, Sanna står redan där vid järnvägsövergången och väntar, när jag kommer rullande nerför backen.

Det är ett strålande väder och det är nästan vindstilla. Sjön ligger blank och lugn i bakgrunden. Vi trampar fram på grusvägen, som bitvis är som en tvättbräda. Jag spanar hela tiden in i skogen, för att se om det finns några kantareller efter vägen och det gör det. Måste bara komma ihåg var de var, så att jag kan komma tillbaka sen och plocka dem.

Framme vid Larslund, så ser vi på håll att ladan är öppen. I förgrunden går det tre getter tjudrade och betar och några bruna höns. Nette hälsar oss välkomna när vi ställer i från oss cyklarna och går fram. Ska bli kul att äntligen få titta på loppisen. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta mig dit, men det har liksom aldrig blivit av.

Nette visar oss runt i magasinet och berättar om hur det gick till när hon startade upp. Vi går runt och tittar på alla prylarna. Nilla är i eld och lågor över en gammal kökssoffa. Själv är jag inte på humör, så jag bara tittar runt.

Det finns även en liten bardisk, där man kan köpa kaffe och bröd. Dagsfärska ägg, honung, te och lingonsylt är ytterligare saker som finns att köpa där. Allt är så fint och hemtrevligt!

Nette frågar lite om hur det går med min löpning. Jag brukar nämligen komma lubbandes förbi Larslund ibland. Jag svarar att det nog inte blir så mycket löpträning på ett tag nu, för jag har inte den orken kvar i kroppen just nu. Dessutom var det ju lite av min och Johnnys gemensamma grej, det där med att jogga.

Nette förklarar att hon har varit inne på min blogg och hade då tänkt att lägga en kommentar, där hon skulle beklaga sorgen. Hon lyckades aldrig, så hon beklagar min sorg nu i stället. Jag blir ledsen och försöker att torka tårarna, men jag får tröstande kramar och det går snart över.

Vi köper oss lite fika och sitter utanför och pratar. Så himla fint! Hönorna är så tama så att de hoppar upp i knät, för att få sig lite smakprov på den goda äppelkakan. Jag älskar ju de flesta djur, så jag låter dem sitta på stolskarmen. Nilla och Sanna är lite skraja för de närgångna hönorna, så de får gå in i ladan tills vi har fikat klart.

Det kommer fler besökare på loppisen. Idag är det bara Bälgvikenbor, men Nette berättar att det under sommaren har varit ibland uppåt trettio bilar på besök. Kul att de hittar ut hit, mitt i klorofyllen! Idag är det nog Tjejmilen i Stockholm, som drar allt folk.

Klockan går och vi ger oss av hemåt igen. Nilla har köpt en ugnsspade, ni vet en sån där som man har till pizzaugn, fast en gammal i vitmålat trä då. Vi skrattar åt Nilla, när hon ska försöka att få ner den på lämpligt sätt i sin cykelkorg, men det går. Skam den som ger sig!

När jag kramar Nilla och säger tack för idag, så är det som att luften bara går ur mig. Jag hade ju tidigare planer på att klippa gräsmattan och att plantera den fina bollkryssen, jag fick av Lena häromdagen. Nu känns allt bara motigt och jag känner att humöret bara sjunker.

Hemma blir jag i alla fall mött av en sällskapssjuk Simba. Det känns skönt. Men han äter sin mat, dricker sitt vatten och sen vill ha gå ut. Då blir jag bara sittandes där på altanen, helt apatisk. Sitter så en stund, men rycker sedan upp mig och börjar med blommorna.

Carina i Skogstorp ringer och vi bestämmer att jag ska komma in till henne i morgon. Det är ju Rosenforsdagen och Skogstorps trädgårdsförening arrangerar en liten marknad i Rosenforsparken. Något jag också länge har pratat om, men aldrig kommit iväg på. Nu blir det av i alla fall.

Tyst igen och humöret sjunker. Jag ringer Henke för att höra hur han mår idag. Han är med en kompis i ett garage och meckar bil. Han verkar i alla fall lite gladare idag och då blir jag också gladare, i alla fall för stunden. Sen sjunker jag djupt ner igen. Vankar av och an och känner ångesten komma krypande som en slemmig massa.

Jag vill inte ta Sobril, så fort jag känner så här. Det går ju inte att skjuta upp sorgen. Ändå är det så svårt att härda ut. Jag ringer till Johnnys mamma, något jag har dragit mig för de senaste dagarna. Hon är så himla ledsen och bräcklig. Dessutom har Johnnys pappa haft en liten infarkt och varit inne på lasarettet i något dygn.

Vi pratar länge. Även om jag har dragit mig för att ringa, så känns det bra att vi nu pratar. Hon är så himla gullig och säger att hon alltid har varit så glad för att Johnny hade mig. Det gläder mig rakt in i själen att få höra det.

Nu är jag väldigt rastlös. Försöker att ringa mamma och Ullis. Ingen är hemma. Vad sjutton ska jag göra nu då?! Klockan masar sig fram. Tänk om det ändå vore kväll, så att jag kunde ta mina mediciner och bädda ner mig i sängen. Det blir två Sobril, för nu kan jag inte härda ut längre.

Ullis ringer efter en stund, för hon ser att jag har ringt. Vi pratar en lång stund och det känns genast bättre. När vi har lagt på, så får jag tag på mamma. Vi pratar säkert i tre kvart, men det är just vad jag behöver nu. Hon säger att jag kan komma dit, men jag orkar inte. Behöver bara prata en stund.

Nu känner jag mig helt slut igen och har planer på att ta en dusch och sen krypa in i morgonrocken och skinntofflorna. Jag missade ju säsongsstarten av Robinson i veckan, så jag ska nog ta och leta fram det avsnittet på TV4-play.

Just som jag sitter här, så ringer det på dörren. Det är Annelie i huset ovanför. Hon har med sig en kartong med dagsfärska, nyrensade kantareller. Vi sätter oss i köket och pratar en stund. Hon är så himla snäll och rar. Jag gråter en stund, det behövs.

Nej, nu blir det nog en dusch, sen Robinson.

Fonus

Vi bestämmer istället att jag ska ta min bil till Lillis verkstad och att han sen skjutsar mamma och mig till Fonus. På så vis kommer vi att få en härlig, men lagom promenad från Fonus sen i det fina höstvädret. Kommer säkert att behövas.

Vi är en kvart tidiga, men blir genast omhändertagna av en handläggare, som heter Magnus. Vi tar hissen upp till övre planet, där vi blir visade in på hans rum. Så overkligt med alla prover på gravstenar och liknande prylar. Magnus börjar med att småprata lite och tårarna kommer givetvis direkt.

Trodde att de skulle hade fått alla uppgifter om hur allt gått till, så att jag skulle slippa gå igenom allt en gång till, men så var det inte. Magnus frågar försiktigt runt det hela och jag får förklara allt i detalj. Jag gråter stundom högt nu, låter det bara komma ut. Ändå känner jag att jag tycker om Magnus sätt att hantera det hela.

Jag ber om vatten och Magnus går ut och gör en flaska med bubbelvatten till mamma och mig. En Sobril till slinker ner. Måste klara det här nu! På något sätt gör det det, även om krampen i bröstet och magen känns outhärdlig ibland. Jag drar några djupa andetag, dricker lite bubbelvatten och fortsätter.

När själva redogörelsen är klar och Magnus har alla fakta, så börjar vi att göra dödsannonsen. Går ganska lätt, eftersom jag redan har förberett hur den ska se ut och vad jag vill ska stå i den. Skönt att få vara med och bygga den, steg för steg tillsammans med Magnus och mamma. Det blir lite "hands-on". Känns ändå så overkligt, som en otäck dröm.

Nu är vi nöjda med dödsannonsen och det är dags att välja kista. Magnus ber oss att vända oss om, för på väggen bakom finns upplysta skyltar med olika modeller av kistor, med prisuppgift och allt. Jag hade inte sett de där skyltarna när vi gick in i rummet, så jag får nästan en chock när jag ser dem där på väggen. Allt blir så påtagligt.

Sen är det dags att välja kistdekoration. Det är nog det lättaste, för det finns flera arrangemang som föreställer ett stort, rött hjärta. Självklart ska min älskade Johny ha ett stort, rött hjärta, inga tråkiga vita kallor eller liljor! Jag väljer ett arrangemang, som består av mörkt röda rosor och lite grönt som sticker ut lite vilt här och var. Perfekt!

Jag har fått veta att vi inte kan ha präst och att det inte blir någon gudstjänst, eftersom vi inte är med i Svenska kyrkan, någon av oss. Det blir en sk borgerlig begravning med officient istället för präst. Jag hörde av en god vän, som varit på en borgerlig begravning, att det var en av de finaste begravningar hon hade varit på, så det känns OK.

Vi hinner även få träffa officienten, som verkar väldigt trevlig och trygg. Vi bestämmer en dag, som jag ska komma hit då vi ska planera begravningen med musik och annat. Tror det kan bli jättefint. Då behöver man inte ha tunga psalmer, som ingen kan texten på. Jag kan plocka fram den musik, som var Johnnys och min musik och det blir lite mer personligt.

Vi bestämmer även ett datum för begravningen. Det blir den 12/9 i Stillheltens kapell kl. 14:30. Det kommer att stå i dödsannonsen, som förmodligen kommer ut i Eskilstunakuriren på torsdag. Det kommer även att bli en minnesstund för de som vill vara med efter själva begravningen, men då måste man föranmäla det till Fonus senast den 7/9, så att vi vet hur många som kommer.

Vi pratar lite om ekonomi och om vad som gäller för bouppteckning. Känns ganska oviktigt just nu, men det är ju ändå saker som måste tas omhand. Känns som att vi har varit där i evigheter nu. I själva verket är det lite mer än två timmar.

När allt är klart är det väldigt uppfriskande att få komma ut i den svala sensommarluften. Mamma och jag går genom Rinmansparken, bort till Lillis verkstad lite längre ned på Kungsgatan. Mamma klappar om mig och säger att det har gått jättebra och att hon tycker att jag är stark. Kanske det, men jag känner mig ändå som en övergiven liten fågelunge där under ytan.

Effie stormar emot oss, när vi kommer in på gården. Jag känner mig helt bombad i huvudet av alla jobbiga intryck. Just som jag ska ta telefonen och ringa till Ullis, som säkert sitter och väntar, ringer min mobil. Det är Ullis som undrar hur det går. Jag ser att jag även har fått ett oroligt SMS från henne nyss. Jag sa ju att det säkert bara skulle ta en timma eller så och nu har det gått två och en halv.

Åh, vad skönt det ska bli att få något annat att tänka på. Jag sätter mig i min bil, tackar mamma och Lillis för stödet och sen styr jag mot Skiftinge för att hämta Ullis.

Ytterligare ett kärt besök

Det känns väldigt tungt att ta bort Johnnys lakan ur sängen. Jag luktar girigt på kudden för att känna om den fortfarande luktar Johnny, och det gör den. Trots det så tar jag ur våra sängkläder och lägger dem på golvet i grovköket. Jag tar fram de tjocka fiberduntäckena, för jag känner att det har varit kallt de sista nätterna med bara de tunna fibertäckena.

Nu är allt bytt i sängen och det luktar nytvättat. Nu ska bara överkastet skakas och läggas på. Kan säga att det är en utmaning att göra det själv, men det går. Puh, då var det gjort, men det känns sådär. Helst hade jag velat låta allt ligga kvar i Johnnys säng, men det går ju inte. Någon gång måste ju allt tvättas.

När jag är klar, så känns det så otroligt tomt. Det finns väl egentligen tusen saker jag skulle kunna göra, men ångesten börjar komma krypande och jag har ingen lust att göra någonting. Håglöst går jag genom huset och försöker komma på vad jag vill göra. Det slutar med att jag tar en Sobril. Det är den första idag och jag behöver ju inte vara duktig.

Jag trampar runt, fram och tillbaka i väntan på att Sobrilen ska göra verkan, men klösandet i bröstet tilltar och magen knyter sig. Som grädde på moset hör jag ett godståg som passerar. Hur många jävla godståg finns det egentligen?!

Plötsligt knackar det på ytterdörren och jag hoppar högt. När jag öppnar, så står Nilla där. Tror att jag hade tyckt att det hade varit jobbigt om det hade varit någon annan, men nu när jag ser att det "bara" är "min" Nilla, så fullkomligt slänger jag mig i hennes armar och storgråter. Vilket välkomnande!

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag får prata ut en stund. Tårarna rinner okontrollerat. Det är första gången jag gråter idag, tror jag. Ytterligare ett godståg dundrar förbi i bakgrunden och jag kryper in i Nillas tröstande famn och snorar ner hennes tröja.

När jag har lugnat mig en smula, så frågar Nilla om jag vill att hon masserar min stela nacke och rygg. Jag tackar ja och vi gör som en provisorisk massagepall av fotpallen till soffan. Nilla säger åt mig att sluta prata och att bara slappna av. Jag gör som hon säger och tar emot den sköna behandlingen.

När Nilla är klar, så talar jag om för henne att hon är jätteduktig. Vi småpratar en stund innan hon måste gå hem. Känns mycket bättre nu! Tack, snälla Nilla!

Operation gräsmatta

Vaknar ganska tidigt idag, runt åtta. Simba sitter och jamar utanför altandörren och mitt hjärta smälter. Sen var det slut på den friden. Helt omöjligt att somna om.

Vid frukostbordet sitter jag och tänker på hur skönt det var igår att få komma över till Nilla och Totte, ett par goa vänner här i byn vi har umgåtts en hel del med. Just som jag hade tänkt tanken igår, att jag skulle bli sittandes här alldeles själv en fredagskväll, så kontaktar mig Nilla på chatten.

"Hej, vännen! Hur är det?" "Sådär, om jag ska vara ärlig." "Om du vill så är du välkommen att komma till oss och grilla ikväll. Du kan komma nu, om du vill." Gissa om tårarna sprutade och hur glad jag blev. Jag fullkomligt galopperade dit.

Man vill ju inte tränga sig på hos folk, men det kändes så naturligt att gå till Nilla och Totte, eftersom vi brukar umgås. Annars har jag och Johnny varit lite asociala. Vi har mest suttit här hemma och haft det  mysigt, för det har ju varit självvalt.

Det ska bli en solig och varm dag idag, så jag lutar lite åt att jag nog ändå ska ge mig på att klippa gräsmattan. Jo, jag har fått flera erbjudanden om hjälp med det, men jag känner att det skulle vara skönt att göra det själv. Sagt och gjort, jag svidar om till bikini och tar tjuren vid hornen.

Först ringer Ullis och pratar en stund. Jag är så glad för att hon har börjat äta bättre nu och öka i vikt. Hon har fått en liten puff i rätt riktning av det tragiska som hänt och inser att det är hon och ingen annan, som kan vända allt på rätt köl. Hon måste bara bli frisk!

Innan jag går ut, ringer jag mamma för att berätta att jag ska klippa gräset, ifall hon ringer och jag inte hör. Vi pratar en stund och jag växlar även några ord med Lillis. Så går jag ut och kör igång.

Det går inte lång stund innan vår gavelgranne på gatan bredvid kliver fram vid staketet och börjar prata med mig om det som har hänt. Han är lika chockad som alla andra, som har fått veta det otänkbara. Vi pratar en bra stund och det känns skönt. Det blir till och med ett och annat skratt mellan tårarna.

Jag får blåsor i händerna redan efter halva gräsmattan. Självklart skulle jag ju ha haft handskar från början, men det är ju inte så lätt att veta när man aldrig har klippt gräset själv. Visst har jag erbjudit mig att klippa gräset tidigare, men Johnny ville alltid göra det, så att det blev gjort på hans sätt. Ungefär på samma sätt som jag inte ville att han skulle röra i mina grytor.

Just som jag har satt på mig handskar och kommer ut ur garaget för att fortsätta att klippa, så hoppar jag högt när någon ropar Lena bakom mig. Det är de "nyinflyttade" grannarna i röda huset ovanför vårt. De har "bara" bott här i fyra år och vi har liksom aldrig direkt pratat med varandra förut. Det har mest varit en vink och ett hej när man hämtar posten eller när de åker förbi i bilen.

Nu är de i alla fall här och kramar om mig och talar om hur ledsna de är och att de har läst min blogg. Givetvis börjar jag gråta igen, som jag alltid gör när folk visar vänlighet och omtanke. De väntar ett till barn och det är dags redan i mitten av nästa vecka. Så kul! Vi kramar om varandra och de går hemåt igen.

Rätt som det är, så ser jag att grannarna alldeles ovanför står där och vinkar. Jag stänger av gräsklipparen och går fram till häcken. Annelie, som hon heter, har gjort ett stort glas av sin nygjorda körsbärssaft och erbjuder mig att dricka. Åh, så gott, med isbitar och allt. Tack, Annelie!

Nu är gräsmattan klippt och jag känner mig riktigt nöjd, med blåsor och allt. Svetten lackar och jag tar en uppfriskande dusch. Sen tar jag ut dynan till solstolen och lägger mig för att njuta av den sista sommarsolen. Gäller ju att passa på. I morgon ska det ju bli dåligt väder igen.

Det tar inte lång stund innan ångesten börjar klösa i bröstet och jag kan inte bara ligga kvar där längre. På avstånd hör jag ett godståg som passerar. Brrr! Dags för dagens första Sobril. Trodde att jag skulle kunna klara mig utan idag, men tydligen inte. Jag vankar av och an i väntan på effekten av medicinen, men jag känner ingenting.

För att ha något vettigt att göra, går jag runt och noppar bort vissna blommor på de risiga uteblommorna. Vore nästan bättre att bara slänga dem, men nu får det bli så här. När jag kommer runt till farstubron, så ser jag att det står två blomsterpaket på trappan. Det måste ha varit en budbil här igår. Jag gick ju genom garagedörren, så jag har inte sett dem förrän nu.

Helt underbara buketter, som har fått stå där utan vatten hela natten. Det går nog att fixa till, om man bara skär bort en bit av stjälkarna. Givetvis skär jag mig i ett finger, så att att blodet rinner. Ingen större fara, men jag blir helt handlingsförlamad, innan jag kommer på att det kanske vore ide att sätta på ett plåster. Suck!

Med buketterna finns brev och kort. Jag läser och blir otroligt rörd. Jag gråter högt nu och tårarna sprutar. Kroppen skakar och jag tar ytterligare en Sobril. Jag får ta max tre per dag och det är den svaga sorten, så det ska ju inte vara någon fara. Behöver inte vara duktig och orka utan tabletter.

Nu har jag precis varit ute och skördat gröna bönor och squash. Det kommer nog inte mycket mer av dessa nu. De har ju inte fått den omvårdnad de egentligen kräver, så jag får vara oerhört tacksam för det som finns.

Efter det blir jag helt rastlös och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Då kommer jag på att det är nog bloggen, som gäller nu, att få lätta lite på trycket. Jag känner mig redan lugnare.

Torsdag kväll och besök

Igår kväll hällde jag upp ett glas vin istället för att ta Sobril. Ja, jag vet, det är ju torsdag och mitt i veckan, men jag skiter faktiskt i det! Man behöver inte alltid vara så himla präktig!

Jag känner mig lite ensam och liten och då dyker Karin Harich upp i min skalle. Vi har jobbat tillsammans många år här ute i Hållsta, på den glada Fb Data-tiden. Jag ringer Karin och vi pratar och gråter en stund. Plötsligt ringer det på dörren. Perfekt, jag som sitter här och dricker vin mitt på blanka torsdagen! "Karin, jag ringer tillbaka till dig sen!"

Utanför på farstubron står ett par förtvivlade grannar. Jag ber dem kliva in och jag kramar om dem och börjar givetvis att gråta. Det blir alltid så när jag träffar folk. Är väl förhoppningsvis ett sundhetstecken, att man kan gråta och visa vad man känner.

När jag har sansat mig lite, så ursäktar jag mig och berättar att jag sitter och dricker vin. Känner mig som en sämre vinalkis, men de viftar bort min kommentar och vi går in och sätter oss i soffan. Jag berättar allt det hemska som har hänt, från början till slut och säger att det känns väldigt skönt att de har kommit ner till mig.

De visste inget förrän i fredags och trodde då länge att det bara var ett rykte. När de sedan såg alla blommorna vid järnvägsövergången och alla bilar på min uppfart, så kunde de lägga ihop ett och annat. Sen har de avvaktat med att komma, för att de inte riktigt visste hur de skulle närma sig. Jag vet, vi är lite lika, håller oss gärna för oss själva.

Känns väldigt skönt att få prata med dem och de öppnar sig för mig på ett sätt som de aldrig har gjort tidigare. De erbjuder sin hjälp med vad jag än behöver. Så snälla och omtänksamma!

När grannarna har gått, så ringer jag upp Karin igen och vi pratar länge. Vi pratar både om det tråkiga som hänt och vad som händer med begravning och sånt, men även glada saker, så att vi får skratta lite också. Konstigt hur man kan svänga i humöret, från en sekund till en annan. Mitt i gråten kan jag också börja skratta. Egentligen ganska skönt, förvirrande, men ända skönt!

Efter en uppfriskande dusch tar jag Simba och min Cornelius, kaninen jag fick av Maria och Eva-Lena, och kryper till sängs. Jag har TV:n på för att se nyheterna, men medicinerna börjar göra sitt och jag kisar med ena ögat mot TV:n utan att riktigt förstå vad som händer. Tydligen dags att sova och hoppas att morgondagen blir en bra dag.

Begravningsbestyr

Natten har varit en repris av den igår, men jag känner mig trots allt ganska utvilad. Klockan är över nio när jag kliver upp och släpper in en pratig Simba. Jag äter min frukost och tar kaffet med mig in till datorn. Det finns så många fina mail och kommentarer, som jag försöker att svara av så gott jag kan. Tack alla fina vänner!

Jag minns knappt vad jag skrev igår, så jag läser igenom inlägget. Jo, men så var det ju. Nu minns jag. Minnet är som på en guldfisk när man befinner sig i kris. Kan ju i och för sig ha något med medicinerna att göra också.

Mamma ringer och vi pratar en bra stund. Känns skönt! Jag gläds med dem att de har bestämt sig för att flytta till Vilsta Herrgård. Då får vi alla något annat att tänka på.

Vi pratar även om det här jobbiga med begravningsbestyren. Mamma anlitade Fonus när morfar dog, så det får nog bli Fonus. De skötte sig så bra då och den begravningen var så fin.

Först hade jag tänkt att ta mig till Johnnys föräldrar för att prata ihop mig med dem om begravningen, men nu får mamma mig att inse jag att det kan vara bra att ringa Fonus först, för att fråga vad man behöver förbereda innan man bokar in ett besök hos dem.

Nu har jag gjort det som kändes så jobbigt. Jag har kontaktat Fonus och uttalat orden att min make har avlidit. De har berättat om vad jag behöver ha tänkt till om när jag kommer dit på tisdag. Jag har också pratat med Johnnys mamma för att höra att hon är med på hur jag har tänkt att vi ska göra med Johnny. Hon tycker det låter bra det jag föreslår.

Mamma har lovat att följa med mig till Fonus som stöd. Jag vill inte utsätta Johnnys föräldrar för den pärsen att planera sin sons begravning. Även om det kommer att vara det svåraste jag någonsin har gjort, så tror jag att jag har den styrkan inom mig.

För att frigöra den smärta, som nu bor i mitt bröst och som håller på att klösa tarmarna ur mig, går jag en promenad runt Lillsjön. Regnet hänger fortfarande i luften. Det är som om till och med himlen sörjer. Luften är skön att andas, men det tar fortfarande emot när jag ska gå över järnvägen.

Under min promenad så går jag och tänker på vad som ska stå i dödsannonsen. Känns overkligt, men jag måste ju tänka till nu, så att det inte bara blir någon standardvers. Jag vill ju att det ska stå något där, som kommer direkt från mitt blödande hjärta.

Det blir en banan till lunch för jag är inte hungrig. Huvudsaken är att jag äter och det gör inget att jag förlorar ett och annat kilo på vägen. Nu sitter jag och väntar på att Ullis ska ringa. De flyttar hem till stan idag. Skönt att få dem lite närmare och att de finns på en fast telefon.

Tidigare idag, så skickade jag ett SMS till min gamla kollega jag träffade på vårdavdelningen där jag låg inlagd. Nu kommer ett svar och jag blir jätteglad. Hon har även gett min fd rumskamrat där den kram från mig, som jag bad henne om. Känns skönt att göra andra glada mitt i mitt eget elände.

Johnnys pappa ringde just och och ber mig att skriva på datorn, som han uttrycker det, att ni som vill hjälpa till i den här svåra stunden, ring till Doris och David, 016-136711. De behöver höra vilken fin som de hade! Om jag har det svårt, så är det väl inget mot vad de har! Johnny var ju deras barn! Jag fick 19 underbara år av Johnny och de har fött honom och följt honom under hela hans liv.

Tror att jag har suttit i telefon hela eftermiddagen. Pratade länge med mamma och Lillis. Nyss pratade jag med Ullis. Jag berättade att jag har varit i kontakt med Fonus och att jag har börjat tänka på hur dödsannonsen ska se ut och hur vi ska göra med allt. Tungt, tungt!

Ullis föreslår att hon ska komma till mig efter att jag har varit på Fonus på tisdag. Kan nog vara skönt att ha lite sällskap då. Vi ska mysa lite på kvällen, bara hon och jag. Känner att jag vill göra något sånt med Henke också, men det får bli en egen dag, då det bara är han och jag. En i taget, så att man riktigt får rå om dem!

Trodde att jag skulle klara mig utan Sobril idag, men järngreppet om hjärtat och krampen i magen tilltar, så nu tar jag ett piller i alla fall. Jag behöver ju inte vara duktig för någon! När ska jag inse det?!

En solglimt mitt i allt elände är i alla fall att Ullis verkar ha fått en spark i rätt riktning av det som hänt. Hon har sakta, men säkert börja att öka i vikt. Nästa trappsteg är att börja äta mer kolhydrater, vilket just nu är hennes största skräck. Jag försöker att uppmuntra, men samtidigt inte tjata. Gränsen däremellan är hårfin!

Nu ska jag nog ta och ringa Henke och höra hur det är med honom. Sen ska jag nog ta en paus från datorn. Börjar ju bli riktigt nördig, som bara sitter här och häckar. Tror jag sätter punkt för bloggandet för idag.