Torsdag kväll och besök

Igår kväll hällde jag upp ett glas vin istället för att ta Sobril. Ja, jag vet, det är ju torsdag och mitt i veckan, men jag skiter faktiskt i det! Man behöver inte alltid vara så himla präktig!

Jag känner mig lite ensam och liten och då dyker Karin Harich upp i min skalle. Vi har jobbat tillsammans många år här ute i Hållsta, på den glada Fb Data-tiden. Jag ringer Karin och vi pratar och gråter en stund. Plötsligt ringer det på dörren. Perfekt, jag som sitter här och dricker vin mitt på blanka torsdagen! "Karin, jag ringer tillbaka till dig sen!"

Utanför på farstubron står ett par förtvivlade grannar. Jag ber dem kliva in och jag kramar om dem och börjar givetvis att gråta. Det blir alltid så när jag träffar folk. Är väl förhoppningsvis ett sundhetstecken, att man kan gråta och visa vad man känner.

När jag har sansat mig lite, så ursäktar jag mig och berättar att jag sitter och dricker vin. Känner mig som en sämre vinalkis, men de viftar bort min kommentar och vi går in och sätter oss i soffan. Jag berättar allt det hemska som har hänt, från början till slut och säger att det känns väldigt skönt att de har kommit ner till mig.

De visste inget förrän i fredags och trodde då länge att det bara var ett rykte. När de sedan såg alla blommorna vid järnvägsövergången och alla bilar på min uppfart, så kunde de lägga ihop ett och annat. Sen har de avvaktat med att komma, för att de inte riktigt visste hur de skulle närma sig. Jag vet, vi är lite lika, håller oss gärna för oss själva.

Känns väldigt skönt att få prata med dem och de öppnar sig för mig på ett sätt som de aldrig har gjort tidigare. De erbjuder sin hjälp med vad jag än behöver. Så snälla och omtänksamma!

När grannarna har gått, så ringer jag upp Karin igen och vi pratar länge. Vi pratar både om det tråkiga som hänt och vad som händer med begravning och sånt, men även glada saker, så att vi får skratta lite också. Konstigt hur man kan svänga i humöret, från en sekund till en annan. Mitt i gråten kan jag också börja skratta. Egentligen ganska skönt, förvirrande, men ända skönt!

Efter en uppfriskande dusch tar jag Simba och min Cornelius, kaninen jag fick av Maria och Eva-Lena, och kryper till sängs. Jag har TV:n på för att se nyheterna, men medicinerna börjar göra sitt och jag kisar med ena ögat mot TV:n utan att riktigt förstå vad som händer. Tydligen dags att sova och hoppas att morgondagen blir en bra dag.