söndag 28 augusti 2011

Ytterligare ett kärt besök

Det känns väldigt tungt att ta bort Johnnys lakan ur sängen. Jag luktar girigt på kudden för att känna om den fortfarande luktar Johnny, och det gör den. Trots det så tar jag ur våra sängkläder och lägger dem på golvet i grovköket. Jag tar fram de tjocka fiberduntäckena, för jag känner att det har varit kallt de sista nätterna med bara de tunna fibertäckena.

Nu är allt bytt i sängen och det luktar nytvättat. Nu ska bara överkastet skakas och läggas på. Kan säga att det är en utmaning att göra det själv, men det går. Puh, då var det gjort, men det känns sådär. Helst hade jag velat låta allt ligga kvar i Johnnys säng, men det går ju inte. Någon gång måste ju allt tvättas.

När jag är klar, så känns det så otroligt tomt. Det finns väl egentligen tusen saker jag skulle kunna göra, men ångesten börjar komma krypande och jag har ingen lust att göra någonting. Håglöst går jag genom huset och försöker komma på vad jag vill göra. Det slutar med att jag tar en Sobril. Det är den första idag och jag behöver ju inte vara duktig.

Jag trampar runt, fram och tillbaka i väntan på att Sobrilen ska göra verkan, men klösandet i bröstet tilltar och magen knyter sig. Som grädde på moset hör jag ett godståg som passerar. Hur många jävla godståg finns det egentligen?!

Plötsligt knackar det på ytterdörren och jag hoppar högt. När jag öppnar, så står Nilla där. Tror att jag hade tyckt att det hade varit jobbigt om det hade varit någon annan, men nu när jag ser att det "bara" är "min" Nilla, så fullkomligt slänger jag mig i hennes armar och storgråter. Vilket välkomnande!

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag får prata ut en stund. Tårarna rinner okontrollerat. Det är första gången jag gråter idag, tror jag. Ytterligare ett godståg dundrar förbi i bakgrunden och jag kryper in i Nillas tröstande famn och snorar ner hennes tröja.

När jag har lugnat mig en smula, så frågar Nilla om jag vill att hon masserar min stela nacke och rygg. Jag tackar ja och vi gör som en provisorisk massagepall av fotpallen till soffan. Nilla säger åt mig att sluta prata och att bara slappna av. Jag gör som hon säger och tar emot den sköna behandlingen.

När Nilla är klar, så talar jag om för henne att hon är jätteduktig. Vi småpratar en stund innan hon måste gå hem. Känns mycket bättre nu! Tack, snälla Nilla!

2 kommentarer:

Nilla sa...

Lena jag gör allt jag bara kan, för jag vill att du ska må bra.Jag finns för dig alltid min vän.Jag vill dig väl.Vi sörjer ihop och har roligt också.Du är en sån fin vän ska du veta. KRAM Nilla.

Lena sa...

Det känns så underbart att veta att man har såna fina vänner, trots att jag och Johnny alltid har hållit oss lite för oss själva. Det är svårt att "underhålla" och behålla fina vänner då, men på något sätt verkar det som att vi ändå har lyckats.
Kram till er som känner er träffade!

Skicka en kommentar