Söndag eftermiddag

Det blir sen lunch idag, eftersom jag kom upp så sent. När jag sitter och äter, så ser jag plötsligt genom fönstret, att Carina från Skogstorp kommer på besök.

Vi kramas vid dörren och Carina förklarar att hon bara vill lämna gårdagens tidning, som hon har sparat till mig, så att jag kan spara tackannonsen. Jag frågar om hon vill komma in och det vill hon, så jag sätter på tevatten och dukar fram resterna av den gröna sockerkakan.

Carina berättar att hon har varit här ute i skogarna och plockat svamp. Det finns hur mycket trattisar som helst, enligt Carina. Jag blir lite sugen på att ta en sväng i skogen senare, men jag känner mig så yr och konstig idag, så vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag slår på Johnnys dator och kollar snabbt igenom hans mail, så det inte ligger något brådskande där. Då ser jag att min bankkvinna har hört av sig och bett mig att ta med en kopia på vårt inbördes testamente, till mötet med juristen i början av oktober.

Jag börjar frenetiskt att kolla igenom pärmar och lådor, för att hitta någon kopia, men det finns bara inte. Originalet vet jag ju att det ligger i bankfacket. Ja, sen var det ju just det. Var är nyckeln till bankfacket då och vilket nummer har vi?!

Efter en stunds letande, så hittar jag både nyckel och bankfackskontrakt, så då är i alla fall den saken ur världen. Ändå  blir jag superstressad och börjar tänka på saker, som deklaration och sånt. Det har ju alltid Johnny skött. Jag har bara behövt skriva under. Han var ju ekonomen i familjen!

Mamma ringer och vi pratar en bra stund. De har fullt upp med att röja inför fotograferingen på tisdag. Det ska bli kul att komma dit då och hjälpa till att piffa lite.

Vid fyratiden skiner det upp lite och jag bestämmer mig för att ta cykeln och svampkorgen på en tur. Det bär iväg mot Larslund. Jag kom ju aldrig iväg på loppisen idag, men Anette har ju sagt åt mig att hon skulle visa mig ett nytt svampställe, i en skog nära Larslund, en "konstig" skog, som hon uttryckte det.

Därför styr jag sakta cykeln mot Larslund. Jag hittar lite kantareller på vägen. När jag kommer fram till vägskälet vid Larslund, så sviker modet. Inte kan väl jag bara komma och tränga mig på hos Anette och hennes familj. De sitter säkert och äter nu, när loppisen är över. Vad trött jag blir på mig själv!

Jag bestämmer mig för att försöka hitta den "konstiga" skogen på egen hand. Det går så där, även om jag hittar några kantareller på vägen. Skönt i alla fall att få ströva en stund i den härliga skogen. Sen om den är "konstig" eller inte, det vet jag inte.

På väg hemåt igen, så tar jag vägen över Larslund. Getterna bräker och hälsar på mig och jag hälsar tillbaka. Så mysigt med alla djuren de har på sin gård!

Precis efter deras gård, utmed vägkanten, så hittar jag ett gäng gula kantareller. Just då ringer Ullis och är upprörd så att hon gråter. Stackars liten! Jag förklarar att jag står i svampskogen, men att jag ska ringa henne när jag kommer tillbaka hem, inom en timme.

Trots det, så pratar vi en stund, så att hon får lugna sig lite. Det har bara varit alltför mycket för både henne och Marre nu en period. De behöver verkligen inte mer skit nu, bara lugn och ro, så att de kan komma på fötter igen. Kan inte folk bara respektera det?!

Det blir inte så mycket kantareller på väg hem, för jag har lite bråttom hem, för att kunna ringa upp Ullis igen. Ändå ser jag ju att det är ett mycket bra svampår i år. Carina hade rätt, när det gäller trattisarna. Går ju bara inte att plocka alla man ser! Jag inriktar mig i stället på de gula kantarellerna.

Klockan har redan börjar närma sig sex, när jag kliver in hemma igen. Jag bara förlorar tid och rum, när jag är ute i skogen. Så rogivande! Jag släpper in Simba, som snällt har fått suttit och väntat, medan jag var borta. Sen ringer jag Ullis för att höra hur det är.

Hon har sansat sig nu och verkar riktigt samlad. Ändå tror jag hon tycker det är skönt att vi pratar. Vi har egentligen inte så mycket att prata om just nu, men det känns ändå skönt att höra varandras röster. Helt klart, så har vi kommit varandra mycket närmare nu, av det hemska som har hänt.

Det börjar redan skymma, så jag tänder fönsterbelysningar och utebelysningar. Det är faktiskt mysigt med hösten, just det där med att tända både lampor och ljus runt omkring sig. Hög mysfaktor! Sen sover man bättre, när det är lite mörkare.

Just fasen, det är ju sophämtning i morgon! Det innebär att jag får tillbringa en stund i garaget, med att förpacka de sorterade soporna i de speciella, färgade påsarna. Har det verkligen gått två veckor sen sist?! Jag drömde faktiskt om färgsorteringen i natt. Skumt!

Det slår mig att jag inte har pratat med Henke på hela helgen, så jag ringer upp honom, för att höra hur han mår. Inte helt oväntat, så ligger han under en bil och mekar, när jag ringer. Ändå pratar vi en stund. Det är bra med Henke och jag känner mig lugnare, när jag lägger på.

Jag bäddar upp sängen lagom till halv åtta-nyheterna. Inte mycket att se, bara elände. Dessutom ser det ut att bli en hel del regn i natt. Verkar som att det kommer att klarna upp till eftermiddagen, så då kanske jag kan fortsätta med lite mer svampplockning. Vi får väl se vad jag känner för i morgon.