Uppryckning

När jag kommer ångande med mina stavar på vår gata, åter från prommisen runt Lillsjön, så ser jag att det är full aktivitet i huset rakt över gatan. De håller på och flyttar in. Två par hjälper till att bära grejer och jag ser att Lena just får syn på mig.

Jag styr mot dem, för jag har tänkt att hälsa de nya grannarna välkomna. Lena ger mig en bamsekram och vi börjar båda att gråta. Lena är ju dessutom ledsen för att de nyligen har tagit bort sin sjuka hund. Vet inte hur länge vi står så här, men det känns som minst fem minuter.

Sen utbryter allmänt kramkalas och jag säger genom tårarna till mina nya grannar, att det var väl ett himla bra välkomnande de får. Vi skrattar lite i den ganska udda situationen. Lena undrar om hon ska följa med mig in en stund, men jag tackar nej, för jag måste ju försöka att rycka upp mig och ta en dusch innan jag åker in till Carina i Skogstorp.

I bilen in, känner jag mig tung i bröstet och har en stor klump i magen. Ångest, kära ångest! Jag har asken med Sobril i väskan, men jag vill ju inte ta dem i onödan. Blir nog bättre av att träffa lite folk.

Jag parkerar bilen hos Carina och vi gör sällskap till Rosenforsparken. Inte mycket att hänga i julgranen. Kan ju i och för sig bero på mitt allmänna ointresse för allt just nu. Vad ska jag med en trädgård till?! Jag kanske rent utav kommer att flytta till våren, så jag behöver inga växter!

Vi springer på en gammal arbetskompis till mig, från Fb Data-tiden. Hon kramar om mig och säger att hon har hört vad som har hänt, men hon förstår att jag inte vill prata om det. Vi växlar några ord om annat, sen går vi vidare. Tänk, jag klarade att inte börja gråta!

Carina tycker inte heller att det är så mycket att se, så vi går hem till henne och tar en fika på altanen i stället. Skönt att bara få sitta där en stund och prata och njuta av den goda espresson med kladdkaka och fruktsallad till. Carina erbjuder lunch, men jag tackar nej och beger mig mot Coop Forum för att handla istället.

Även fast jag inte har tagit någon lugnande medicin idag, så känns det som att allt går som i sirap. Sorgen gör så ont i bröstet och allt känns overkligt. Jag blir lite rädd när jag sitter i bilen och kommer på att jag redan är framme. Otäckt!

Inne i affären går jag som i trance och plockar bland varorna. Det står inte mycket på minneslappen, men de har varit så himla vänliga och möblerat om i hela affären, så det tar evigheter att hitta de få saker jag ska ha. Jag bara hatar när de gör det! Det sägs att folk handlar mer, när de har möblerat om. Jag tänker banne mig inte köpa en pryl mer än vad jag har tänkt i alla fall, så det så!

Jag träffar ytterligare en arbetskamrat i affären. Han beklagar sorgen och kramar om mig. Jag känner att det är väldigt nära till gråten nu, så jag klappar om honom och säger att jag inte klarar att prata. Han förstår givetvis och vi går åt var sitt håll. Det var nära ögat! Måste bara hem nu!

När jag är hemma igen, så ringer jag till Henke och pratar en stund. Måste ju höra hur det är med min "lilla" gubbe! Jag frågar lite om när han har tänkt att komma ut och måla och när han kan hjälpa mig med att bränna ut musiken på en cd-skiva. Henke lovar att höra av sig när han vet lite mer om hur veckan ser ut. Känner mig lite gladare efter samtalet.

Ullis är nästa person att bli telefonterrad. Hon behöver själv prata, så hon blir bara glad. Vi berättar för varandra om vår skitdag hittills. Det känns bra att få kräkas lite sådär tillsammans, så mitt humör bättras på lite till.

Jag passar på att ringa mamma också innan jag ger mig ut och klipper gräset. Hon ringde aldrig i morse, för hon visste att jag skulle till Carina och till Rosenforsparken. Så där då, då var det färdigboostat med energi!

Nu finns det inget annat som kan skjuta upp gräsklippingen längre. "Nu är det dags! Bara att ta tjuren vid hornen och köra igång! Vad väntar du på?!" Ja, så låter det ungefär när jag nu försöker att peppa mig själv till att må bättre.

Gräsmattan blir klippt i en rasande fart. Det går på ren ilska, tror jag. Svetten rinner, men jisses vad skönt det var att ta i lite med kroppen. Som grädde på moset, så tar jag in två påsar med ved och sorterar soporna till tömningen i morgon.

Nu känner jag mig mycket bättre till mods. Magen knorrar lite, så jag får väl försöka att få i mig något ätbart också. Har ju bara ätit kladdkaka idag, förutom frukosten då.

Sen en skön dusch och kanske titta ikapp de avsnitt jag har missat på Robinson. Vi får väl se vad jag känner för!