På morgonrundan möter jag en granne och stannar till för att prata. Känner att det funkar bra utan att jag blir ledsen. Känner mig tom, men sansad. Jag klarar till och med en kram utan att börja tjuta, innan jag går vidare med mina stavar.
På vägen passerar jag stället, där Henke hjälper till att klyva ved. Jag stannar till och ger honom en kram och frågar hur dags han kommer hem för att äta lunch."Tolv, ja det blir bra!".
När jag kommer hem, så ser jag att Karin har lämnat ett meddelande på svararen. Tack, Karin! Känns skönt att vet att du finns där, men att du även förstår om jag inte orkar just nu.
Tio i tolv kommer Henke hem och jag har börjat laga spagetti och köttfärssås. När jag står där och rör i grytorna, så ringer läkaren från Fröslunda vårdcentral upp. Jag hade egentligen ingen telefontid förrän på onsdag morgon, men det verkar som att han har gjort ett undantag. "Plötsligt händer det!"
Jag stänger av plattorna på spisen och vi pratar en stund om min situation. Jag kommer ju att behöva förnyat recept på flera av mina mediciner. Känns bra att kunna diskutera lite så här fram och tillbaka. Han får mig att inse att jag faktiskt behöver de här medicinerna nu, när jag går igenom den här svåra perioden. Jag behöver inte känna mig som värsta knarkaren!
Även om det är lite för tidigt för mig, så gör jag Henke sällskap med en portion spagetti och köttfärssås. Smakar bra! Jag måste ju försöka att äta bra, så att jag inte mår sämre bara för att jag är hungrig.
Efter maten, så sätter sig Henke vid Johnnys dator och går igenom de kort vi har på datorn. Han har ju planer på att göra ett nytt bildspel, som vi kan visa under begravningen. Vi har ju så otroligt mycket fina kort på Johnny!
Efter att Henke har gått tillbaka till vedklyvningen, så känner jag plötsligt en lust att fortsätta måla på huset. Jag byter om till mina målarkläder och börjar flytta undan saker från fasaden. Helt plötsligt, så rinner all energi ur mig. Jag känner mig kraftlös i armar och ben och klumpen i bröst och mage börjar växa till sig.
Det är bara att ge upp och inse att jag SKA inte måla. Jag har ju blivit erbjuden hjälp och dessutom tackat ja, så nu får jag väl ändå ta och skärpa mig. Jag behöver inte alltid vara så duktig!
När jag har bytt om till andra kläder igen, sätter jag mig och lyssnar igenom cd-skivnorna med Johnnys musik. Det tar emot att planera hans begravning, men det är bara att bita i det sura äpplet. DET HAR FAKTISKT HÄNT!!
Jag pratar med mamma en stund och berättar hur jobbigt det är. Samtidigt känner jag mig lite nöjd över att jag faktiskt har kommit en bit på väg. Nilla ringer och jag berättar samma sak för henne. Sen är det Ullis tur också. Tur att det finns folk att terra!
Nu känner jag mig ganska nöjd med musiken. Sen har jag ingen aning om det är för få låtar eller om det är för mycket. Det får vi se på torsdag, när officianten kommer. Nu har vi i alla fall något att utgå ifrån.
Stärkt av min framgång med musikvalet, sätter jag mig vid Johnnys dator och börjar titta igenom de bilder som ligger på datorn. Det är alltså hundratals kort från 2006 och framåt vi pratar om.
Det slår mig direkt att vi har haft ett så bra liv tillsammans. Vi har gjort så mycket kul tillsammans och vi har verkligen varit duktiga att ta kort på våra guldstunder också. Johnny ser så lycklig ut på bilderna. Det är då det blir lite jobbigt att ta in verkligheten.
Vart gick det snett, egentligen?? Har ingen aning! Vi hade ju så fint tillsammans och gjorde verkligen allt tillsammans. Men någonstans måste det ju ha gått riktigt snett....utan att jag kunde veta.... Nu kommer de där jobbiga tankarna igen. Men det var ju Johnnys eget beslut, inte mitt! Så ja, tillbaka på spåret igen.
Jag skapar två nya mappar på datorn, en till Doris och David och en till bildspelet. Jag har lovat Doris och David att de ska få alla tänkbara bilder på Johnny och jag har lovat Henke att plocka ut de bilder, som jag vill ha med i bildspelet.
Det tar verkligen på krafterna att titta på alla bilder. Min älskade lilla gubbe, varför finns du inte mer?! Jag vill ju bara ha dig tillbaka! Varför lämnade du mig så här?! Det gör SÅÅ ont!
Jag bryter samman och börjar gråta hysteriskt. Snörvlande ringer jag Ullis och tjuter en stund i hennes öra. Hon har det kämpigt själv och har en kinkig Hailey, som är förkyld och har feber. Ändå lyssnar hon till mina gråtattacker och får mig att må lite bättre. Tack, Ullis!
Snart är förtvivlan stor igen och jag slår numret till Karin, som redan tidigare idag har erbjudit sitt stöd. Vi pratar länge och det känns mycket bättre. Karin undrar om jag kommer på onsdag, då hon har bjudit mig, Maria och Eva-Lena på lunch och det vill jag inte missa för allt smör i Småland. Tack, Karin!
Hinner precis tänka tanken, att jag inte har skrivit något på bloggen idag och att det kanske kan lätta lite på trycket. Då ringer Lena Forsman. Givetvis börjar jag storgråta igen, när hon frågar hur det är med mig. Efter ca 1½ timmes värdefullt samtal., så avslutar vi. Tack, Lena!
Jag tar en skön dusch och svidar om till morgonrocken. Sen inser jag att det nog skulle vara rätt så skönt att få skriva av mig på bloggen. Sagt och gjort! Nu blir det i alla fall sängen. Kanske även hinner med att se sena TV-nyheterna. Tack för idag och godnatt!
1 kommentarer:
Jag tvekar lite att säga detta men eftersom du är så öppenhjärtig Lena så är jag det också.
Jag tror att det inte spelar så stor roll hur länge man har levt tilsammans som man och kvinna. Man kommer aldrig att känna varandra till 100% i alla fall även om man lever tilsammans i 75 År. Vi män förstår aldrig er kvinnor riktigt lika bra som ni kvinnor förstår varandra. Vi säger saker till er som ni blir sårade av utan att förstå att vi sårade er. Ni gör samma sak till oss män. Jag är bästa kompis med min fru men ändå så inser jag att ibland så kommunicerar inte vi så som hon gör med sina väninnor. Svårt att förklara för det har inte bara med förtroende att göra vilket jag inte tror är problemet eftersom vi delar allt som du sa att du och Johnny gjorde.
Skicka en kommentar