Låg förmiddag

Jag har precis klivit ur sängen och börjat duka fram frukost, när telefonen ringer. Det är Ture, som ringer och undrar om det passar bra att han och Lena kommer över vid halv femtiden. Det blir toppen!

Ture och Lena är en av de fina grannar jag har här i Bälgviken. Deras dotter är i mina barns ålder och har gått i samma skola och haft en hel del kontakt. Däremot så har jag aldrig haft mer kontakt med dem än att vi har vinkat glatt på håll och via Facebook.

Det är därför jag tycker att det känns lite extra kul, att de nu har hört av sig och gärna vill komma över till mig en stund idag. De har funderat mycket på det som hände med Johnny och de tänker mycket på hur jag har haft det sen dess. Rara människor!

Min rygg och nacke är inte vad de borde vara, så jag har gått och tagit sats, för att ringa till min kiropraktor i Stockholm. Han har ju hela bilden av mina ryggproblem, så det känns naturligt att åka dit. Nu måste jag ta tag i det!

Enda kruxet är att vi, under mina besök där, pratade mycket om det här med att jag och Johnny skulle sluta jobba. Han och hans fru hade också tänkt att gå i tidig pension, så han var genuint intresserad av hur vi hade lyckats och av vad vi skulle göra sen med vårt nya, lediga liv.

Jag bestämmer mig för att ringa honom och boka en tid och att samtidigt berätta om vad som har hänt. Allt för att undvika att det blir jobbigt när jag kommer dit sen. Borde ju vara en klok ide.

Rösten bär inte riktigt när jag berättar vad som har hänt. Det blir en paus i andra änden. Jag förklarar att jag berättar det här nu, för att jag ska slippa prata om det sen, när jag kommer dit. Han förstår och beklagar och vi lägger på. Nu är det i alla fall gjort. På måndag ska jag dit.

Jag hade ju tänkt ta en uppfriskande promenad i blåsten, men nu ser jag att regnet fullkomligt vräker ner. Typiskt! Jag ringer Ullis och pratar en stund, för att ha något att göra. Hon frågar om gårdagens spadag och jag berättar hur mysigt och kul vi hade det.

Även om gårdagen var toppen, så känner jag att mitt humör är i botten idag. Kanske är det där bakslaget, som jag nästan har gått och väntat på. Idag är det en sån där dag, när det riktigt värker i hjärtat. Jag saknar honom SÅ!

En annan bidragande orsak till min låga sinnesstämning, är att mäklaren inte har visat ett livstecken sen i måndags, då jag lämnade ett bud på bostadsrätten. Märkligt! Jag skickar ett SMS till honom och ber honom att ringa mig under dagen, för att berätta om hur det går.

Nej, nu ska jag se till att få i mig lite lunch. Inte för att jag det minsta hungrig, men i alla fall. Känner mig fortfarande nöjd efter gårdagens brakmiddag på Grappa. Det måste vi snart göra om!