Stockholmsdag

Det är torsdag morgon och klockradion går igång kl. sju och jag undrar vad det är frågan om. Verkligen inte min tid på dygnet, men idag ska jag åka till Stockholm. När jag kommer ihåg det, så går det lättare att komma upp.

Det märks att det är höstlov, för det är många familjer på tåget med förväntansfulla och stimmiga barn. Jahaja, där rök min lugna timme med korsordet i tidningen Kupé.

För en gångs skull är tåget i tid och jag har gott om tid på mig att ta mig till sjukhuset, där min kiropraktor har sin mottagning. Jag hinner sitta en stund i väntrummet och gå ner i varv. Skönt, för det är ju inte så vidare värst kul, att komma in stressig och genomsvettig.

Jag förklarar för kiropraktorn, att jag har sån muskelvärk i nacke och bröstrygg, så jag har svårt att somna på kvällarna. Han mäter upp och undersöker min rygg och konstaterar att jag har ett flertal ställen, som är väldigt irriterade. Han markerar på ryggen med en penna, vart det onda sitter.

Den första och största låsningen sitter i en halskota. Så där lagom mysigt, när han tar mitt huvud och knäcker till. Men där kom det ett rejält knak och brak. Både jag och kiropraktorn är nöjda. Sen hamnar jag på bristsen och där blir jag även av med de andra två låsningarna.

Jag frågar kiropraktorn om det är försvagade muskler i ryggen som är boven i dramat, men han förklarar att det kan komma sig av kemisk obalans i kroppen, vilket kan bero på t ex slarv med maten eller hög stressnivå i kroppen. Ähum, känner jag mig träffad eller?!

Nu är det dags att träffa min kusin Jens. Vi har gjort upp att vi ska träffas vid Hötorget, för att äta lunch på ett Thaiställe i Kungshallen. Det är lite gråkallt i luften, så det är tur att jag inte behöver vänta så länge innan Jens dyker upp.

Våra näsor rinner av den starka maten, men det är supergott, så jag trycker i mig hela portionen, även om den är rejält tilltagen. Det var ju det där med att inte slarva med maten då!

Vi pratar om både lättsamma och djupa saker. Känns som att vi kommer varandra lite närmare den här gången. Kul! Jens är ju faktiskt den enda släktingen jag har kontakt med på pappas sida. Vi har bara träffats på det här sättet en gång tidigare, men jag hoppas att vi kan fortsätta med det.

När Jens har hoppat på bussen tillbaka till sitt arbete, så går jag till Anna Hall, som står framför Konserthuset och väntar med sin lilla dotter Alice. "-Är du sugen på kaffe?", frågar Anna. "-JAA!", svarar jag och vi går till Åhléns, där det finns bra med plats för barnvagnen i cafeterian.

Alice sover i sin vagn, efter en krävande stund i en lekpark. Även om det givetvis skulle vara kul att få prata och gulla lite med Alice, så känns det bra att Anna och jag får prata ostört. Jag har ju inte pratat med Anna sen det här med Johnny hände.

Inser hur mycket jag har saknat Anna, nu när vi sitter här och pratar om allt. Det känns så lätt och okonstlat med Anna. Det här måste vi definitivt göra lite oftare. Vi lovar att vi ska hälsa på hos varandra, när allt har lagt sig med flytten och det känns lite lugnare i tillvaron.

Anna måste passa ett tåg hemåt, så helt plötsligt har jag 1½ timme att fördriva själv på stan, innan det är dags för mitt tåg hem. Jag känner mig helt förvirrad bland alla människor. Känns så där.

Jag går förbi Kapp Ahl och ser ett par snygga byxor i skyltfönstret. Hm, kanske skulle gå in och prova. Kan ju vara lite kul, nu när jag har gått ner i vikt. Tidigare skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken, att prova ett par ljusbruna stuprör i ridbyxestil.

Sitter som en smäck och jag blir stolt som en tupp, eller en höna, kanske man ska säga. Nu tinar jag upp inombords och känner lusten att shoppa vidare, komma tillbaka. Lagom i tid till tåget, så bär jag på ytterligare en påse. Den här gången blev det ett par sköna fårskinnstofflor.

Hemma blinkar telefonsvararen ilsket. Det är Ullis, mamma och några till, som har ringt. Bara att sätta sig och ringa runt till alla då. Skönt att ligga i soffan och prata i telefon. Mina stackars fötter har fått utstå en hel dag i höga kängor och är nu evigt tacksamma för att de får vila högt en stund.

Innan jag vet ordet av, så är det dags för Robinson. Jisses, vad den här dagen gick fort!