tisdag 1 november 2011

Bouppteckning och loppisbestyr

Det är med nöd och näppe jag hinner in i tid till banken, eftersom jag bara var tvungen att skriva av mig en stund på bloggen först. Nu sitter jag i alla fall på banken och väntar, med några minuter till godo. Pust!

Juristen är trevlig och bra att prata med. När hon frågar hur det går för mig, så känner jag att tårarna bränner bakom ögonlocken. Ändå lyckas jag svara utan att börja gråta. Det finns liksom ingen spärr kvar längre. Sen gör nog sömnbristen sitt till också.

Det tar sin tid att få fram alla uppgifter och att skriva ut alla papper, som behövs för att skicka in bouppteckningen för registrering. Skönt att bara sitta bredvid och se på, när någon annan jobbar. Eva, som juristen heter, pratar hela tiden medan hon jobbar, så vi har riktigt trevligt.

Sen krånglar hennes skrivare, så att hon blir tvungen att ringa efter hjälp. Då kommer Lena Bird in. Vi har jobbat tillsammans på Rekarnebanken i många år. Medan Eva gör klart allt med pappren, så hinner vi prata en stund. Vi bestämmer att Lena ska komma över och hälsa på mig någon gång i nästa vecka.

När allt är klart och jag ska gå ut från banken, så stöter jag ihop med en gammal kollega från Fb Data-tiden, Kenneth. Han tar min hand och drar mig sedan intill och ger mig en bamsekram. Återigen känner jag att gråten vill fram. Inte nu! Jag säger till Kenneth att jag måste gå. Han förstår.

När jag kommer ut i den grå höstluften, så orkar jag inte riktigt hålla tillbaka tårarna längre. Jag tar några djupa andetag och hittar tillbaka till lugnet. OK, då kanske jag kan gå till apoteket då, nu när jag har torkat tårarna.

Jag börjar få slut på min antidepressiva medicin och jag har för mig att receptet ska räcka en gång till. När jag kommer fram till kassan, så visar det sig att jag inte har något giltigt recept. Jag måste alltså kontakta min läkare på vårdcentralen, för att få ett nytt recept.

När jag sätter mig i bilen, så känner jag hur ledsen jag är, men jag vill inte släppa fram gråten ännu. Jag biter ihop och styr kosan hem till mamma. Vi kom överens om det igår. Klumpen i halsen växer, minut för minut.

Effie möter upp i hallen och blir helt galen av lycka. Kul att känna sig så välkommen. Då går det dessutom att hindra gråten en stund till. När mamma kramar om mig sen och frågar hur det är, så brister det totalt. Nu får allt komma ut.

Vi pratar lite om det som har gjort mig så ledsen och mamma säger att det inte är något att ödsla energi på, men det är lättare sagt än gjort. Även om folk tycker att jag är stark, så är jag väldigt bräcklig nu. Ibland känner jag mig lika sårbar, som en nykläckt fågelunge.

Mamma och jag tar en kopp kaffe, så att jag hinner lugna ner mig. Sen tar vi bilen in till stan för att hämta var sin portion mat från Spicy Hot. Alltid lika gott! Nu börjar jag att känna mig lite gladare igen.

Mätta och belåtna tar vi sedan och monterar isär klädställningen, som jag ska få låna till garageloppisen. Mamma har också lite kläder, som hon ska försöka att sälja. Mamma följer med mig hem, för att hjälpa mig att rigga allt i garaget.

När ändå mamma är här, så passar jag på att klättra upp på vinden, för att hämta ner det som ska säljas. Stackars mamma får stå där nere och ta emot den ena prylen efter den andra. Känns som att det aldrig tar slut.

När jag kommer ner från vinden, så hör vi hur en motorcykel kommer och parkerar på uppfarten. Det är Per, som har lovat att hjälpa mig med datorerna. Jag är tvungen att fixa lite, innan Henke kan få ta vår äldsta dator, som jag har lovat honom.

Tur att jag kan få hjälp av Per. Även om jag har jobbat inom IT i många år, så kan jag inte såna här saker. En dator ska ju bara fungera, ungefär som en bil! Tack, snälla Per!

Carina, Pers fru, kommer ut hit också. Vi bestämde att vi skulle fika en stund, när Per ändå skulle ut hit, så jag och mamma stannade till tidigare vid kondiset i Fröslunda och köpte en maffig längd. Ute är det redan mörkt, men inne i köket lyser det av trevnad.

Telefonen har gått varm idag. Det är omtänksamma vänner, som har reagerat på mitt förra inlägg. Tack för att ni bryr er! Det känns så otroligt skönt att veta att ni finns där för mig, när jag känner mig så här liten.

När jag blir själv hemma igen, så ringer jag till Ullis. Hon är superlåg och har ont i sin lilla kropp. Det kunde väl vara nog med sviterna efter Anorexian, men hon har ju dessutom Fibromyalgi, som spökar lite till och från.

Ullis är trött och ska snart göra kväll. Det ska nog jag också göra snart, men först blir jag nog tvungen att gå ut i garaget en stund, för att få lite ordning på allt jag har tagit ner från vinden. Sen ska jag se till att jag får sova gott i natt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är en styrka att släppa fram sitt svaga jag...du vet hur jag menar...
Tala om för Ullis att jag finns här för henne när o om hon vill!!! Jag vet o kan mycket om smärta i allmänhet o fibromyalgi i synnerhet! Stor kram från Karin

Lena sa...

Tack Karin! Ja, jag vet hur du menar.
Det skulle vara underbart om Ullis ville ta emot din hjälp. Vi får hoppas att hon läser din kommentar, för du vet ju hur det är när föräldrar tjatar. ;) Bamsekram!

Skicka en kommentar