Tillbakablick 2011

Jaha, då sitter jag alltså här då och ska försöka att summera året som gått. Det har varit ett mycket omvälvande år, på många sätt och vis. Med facit i hand, skulle jag med glädje ha avstått det här året. Tur att man inte vet vad som komma skall!

Det stora beslutet, att vi skulle sluta jobba, hade vi tagit under julledigheten. Vi sa upp oss båda per den 1:a februari. Jag hade bara två månaders uppsägningstid, så jag kunde sluta mitt jobb redan 1:a april. Johnny hade däremot tre månaders uppsägningstid, så han kunde inte sluta förrän till 1:a maj.

Vilken lycka det var, att äntligen kunna förverkliga ett gemensamt livsmål! Kändes helt overkligt. Det var skönt och välbehövligt, att jag fick den där första lediga månaden för mig själv. Jag behövde verkligen varva ner, efter den sista spurten på jobbet.

Jag startade upp min blogg med namnet "Lena's nya liv". Ja, nog fick jag ett nytt liv alltid! Sen var det ju inte så jag hade tänkt mig det hela, inte alls! Bloggnamnet passar fortfarande bra, men det har fått en helt ny innebörd.

Vi hade två underbara månader, de två första lediga tillsammans. Vädret var för det mesta fint och vi kunde verkligen utnyttja båten. Vi packade ofta kylväskan med mat och dryck, så att vi kunde sitta på någon fin klipphäll i närheten av Svalboviken och njuta av livet.

Det var många gånger under dessa två månader, som vi fick nypa oss själva i armen, för att vi hade det så himla bra. Vi hade bestämt att det inte skulle finnas några måsten under de här två månaderna, fram till min 50-årsresa i juni. Vi skulle bara njuta och ladda batterierna.

Resan till Turkiet var lyckad och vi fick rå om hela familjen i en härlig vecka. Det var när vi kom hem, som det tråkiga började. Simba var sjuk, börsen tokrasade och vi skulle måla om huset.

Johnny gick ur börsen och kunde inte smälta att han hade gjort en stor förlust, som han såg på saken. Jag kunde inte med några medel få honom att inse, att det var helt OK. Vi skulle ju klara oss ändå, utan att behöva börja jobba. Ingen var sjuk, vi älskade varandra och hade all tid i världen!

Att måla ett hus, är hur jobbigt som helst. Det visste vi redan, eftersom vi gjorde det när vi köpte huset också. Den gången delade vi upp målningen på två år. Nu skulle vi klara av hela huset innan hösten. Kan ni tänka er energin som går åt, när två petimetermålare ska göra sitt bästa?!

Jag kommer ihåg att jag låg ner på altangolvet och grät medan jag målade. Johnny sjönk allt djupare in i sin depression över sin "dåliga" aktieaffär. Jag kunde inte nå honom. Självklart föll jag också ner i det svarta hålet, när ingenting hjälpte.

Så kom då den hemska dagen, då Johnny valde att göra slut på sitt liv. Han var bara tvungen att få stopp på tankarna, som plågade honom. Jag kan faktiskt inte säga om han hade planerat det eller inte. Det fanns ju inget avskedsbrev, som kunde förklara de många frågor vi nu har.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma levande ur den kris jag då ställdes inför. Tur att jag har min fina lilla familj och omtänksamma grannar och vänner. Hade jag inte fått den hjälp och det stöd jag fick, så vete gudarna vad jag hade tagit mig till.

Nu sitter jag här i min nya lilla bostadsrätt i stan och blickar tillbaka. Vilken resa det har varit! Nu lovar jag mig att 2012 ska bli ett bra år, utan obehagliga överraskningar. Jag lovar mig själv att ta vara på livet och göra det bästa av det.

Gott Nytt År kära vänner!