Besök på kyrkogården och lampbesvär

Jaha, men vad kul att åter vakna till en skitdag! Tårarna kommer direkt och jag undrar varför jag behövde vakna för. Känns inte som att något kan locka mig ur sängen idag, men jag har fel. Simba har just upptäckt att jag är vaken och kommer och stångar mig med blöt nos i ansiktet.

När jag tittar mig i badrumsspegeln, så ser jag en söndergråten och ynklig liten varelse, med veck efter kudden i hela ansiktet och risigt hår. Fy, nu måste jag ta tag idet här! Jag kan ju inte låta sorgen knäcka mig totalt. Det har ju gått så bra ett tag nu.

Jag tittar ut och ser att solen skiner från en klarblå himmel. Kanske vore stärkande med en riktigt lång promenad på förmiddagen. Ja, så får det bli! Då kanske jag kan undvika att ta Sobril mot ångesten, som annars skulle vara outhärdlig idag.

Det är superhalt ute idag. Det är som att allt är glaserat med ett tunt lager is. Stavarna halkar och jag går spänd som en fjäder, för att inte halka. Det här kommer säkert att kännas i hela kroppen i morgon.

Nu ska jag utforska resten av området mot Åsbyvägen, så jag tar närmaste vägen till gången under Västerleden. Nu passerar jag den där vackra hagen igen och kan ta det där kortet, som jag ångrade att jag inte tog sist. Tänk hur vackert det här kommer att vara i vår och sommar....

Jag halkar vidare, förbi fina gamla torp, bondgårdar och ödetomter. Tänk att det finns sån levande landsbygd på så nära håll! Jag låter nyfikenheten styra och stannar till här och där, för att titta närmare på saker jag ser. Skönt att inte ha någon stress!

Snart kan jag se Åsbyvägen. Vad snabbt det gick att ta sig hit! Det kan inte vara långt mellan Västerleden och Åsbyvägen.

På andra sidan Åsbyvägen ligger St Eskils kyrkogård och jag känner att jag måste gå in där. Jag dras mot det stillsamma lugn, som råder på en kyrkogård. Normalt brukar jag inte gilla att gå på kyrkogårdar, men idag känns det som att jag bara måste.

Jag går på en gångstig, runt hela kyrkogården. Det är väldigt vackert och jag blir rörd av de fina gravarna jag passerar. Längst in ligger en minneslund och lite mer naturnära gravarrangemang. Återigen blir jag rörd och jag låter tårarna rinna.

Nu styr jag stegen mot den minneslund, där Johnny ligger. Känner att jag måste gå dit och vara där en stund. Inte för att jag tror att han finns där, men ändå....

Det är bara jag där och jag behöver inte bry mig om min gråt, som bryter fram. Sakta går jag ett varv runt den fina dammen mitt i lunden. Det är som att jag har ett uppdämt behov av att sörja. Det har väl gått för bra, helt enkelt. Man måste kanske ha sin dagliga dos av sorgen, för att inte spricka.

Helt känslomässigt utmattad, börjar jag sakta gå därifrån. Jag kryssar in på småvägarna bland villakvarteren in Flacksta och hittar på så vis tillbaka till Kolstavägen. Det värsta har släppt nu, men jag känner ändå att jag behöver en liten omväg hem, så jag tar vägen genom de vackra ekhagarna vid Stenby hage.

Henke ringer, när jag är mitt i det vackra och vi pratar en stund. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap ut till huset i Bälgviken på fredag, för att hämta lite saker. Jag åker ogärna själv ut till huset längre. Det är jobbigt ändå.

Precis när vi har lagt på, så ringer min mäklare. Hon berättar att spekulanterna inte ger mer nu, men att de står fast vid sitt sista bud. Shit! Jag bollar lite med mäklaren om olika alternativ och jag ber att få tänka på saken. Allt har ju ett pris!

Jag hinner precis kliva in genom dörren, när min beteendevetare ringer. I morse tog jag kontakt, för att boka in en ny tid. Inser att jag verkligen skulle behöva det igen. Det känns så skönt att höra hennes vänliga röst. Det blir en tid först om två veckor, men skulle det dyka upp något återbud, så ringer hon direkt.

Tankarna på att jag eventuellt ska kunna sälja huset snart och att jag har fått en tid för samtal hos min beteendevetare, gör att jag känner mig mycket bättre till mods. Jag värmer på lite lunch och ringer mamma en stund.

Efter en snabb dusch, så bestämmer jag mig för att åka till lampaffären, för att hitta en ny kökslampa. Jag har gett upp det andra eländet. Nu ska jag banne mig shoppa mig en ny, fin kökslampa.

Man blir nästan matt av alla dessa lampor, som hänger i affären. Det måste ju vara tusentals och alla är tända! Känns lite som att man står på en upplyst scen eller nåt. Sen var det det där med beslutsångest då. Tror att det blir en tre, fyra varv innan jag har bestämt mig.

Det är inte helt lätt att få upp lampan i taket. Att det ska vara så trångt! Sen blir det ju inte bättre av att när jag väl har fått upp lampan, så tycker jag att den är ärligt ful. Suck! Bara att åka tillbaka med den då, men inte idag. Det orkar jag inte!

Jag pratar en lång stund med Inga-Lisa och det känns så skönt att prata med någon som verkligen förstår. Vi bestämmer att göra ett nytt försök med gemensam promenad. Det blir bra, det!

Tror att jag har hunnit prata med alla vänner och släktingar idag, men det har varit skönt idag. Alla är så snälla och frågar mig hur det är efter söndagens och måndagens djupdyk och idag kan jag svara utan att börja böla. Alltid något!

Envis, som jag är, så ger jag mig på att mecka med en av de gamla lamporna och får till slut upp den i kökstaket. Däremot, så finns det inga lämpliga glödlampor, så det får jag ordna med en annan dag. Nu måste jag ta kväll, känner jag.

En varm vetekudde på ömmande axlar och nacke, en kopp te, en katt i knät och så bloggen. Men då så!